Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Tillbakagående utveckling; degeneration. - Sköldkörtelns historia. - Progressiv utveckling. - Människans ställning i naturen. - Drag ur människans fosterutveckling. - De rudimentära organens vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g51- /
a:;
fostret sköldkörteln genom en kanal står i
omedelbar förbindelse med tarmkanalens
främsta del, hvilken förbindelse sedermera
fullständigt upphäfves, ger oss anledning att
misstänka, att det ifrågavarande organets
verksamhet ursprungligen måste haft något
samband med tarmkanalens, alltså stått i
matsmältningens tjänst. Sköldkörtelns uppgift har
således fordom varit en annan, än hvad
den nu är. En granskning af
sköldkörtelns förhållande hos lägre djurformer
bekräftar till fullo detta antagande. Hos de
lägsta kända ryggradsdjuren hos lancettfisken
och hos nejonögats larv (se ofvan sid. 18), är
det ifrågavarande organet en äkta körtel,
hvilkens afsöndring utgjutes omedelbart i
tarmkanalen för att, liksom afsöndringarna
från andra i tarmkanalen inmynnande
körtlar, på ett eller annat sätt deltaga i
matsmältningsarbetetet (fig. 92). Men hos det
fullt utbildade nejonögat afsnöres körteln
genom utförsgångens försvinnande, på samma
gång själfva körtelmassan blir underkastad
en väsentlig (tillbakagående) omdaning. På
hufvudsakligen samma sätt, d. v. s.
fullständigt skild från sin ursprungliga förbindelse
med tarmkanalen, uppträder sköldkörteln hos
fiskar, amfibier, kräldjur och fåglar.
Sköldkörteln, som hos dessa representeras af
antingen enkla eller pariga kroppar, är hos
alla (fig. 93) helt liten och kan med en hög
grad af sannolikhet betecknas som
rudimentär, som funktionslös. Först hos
däggdjuren ändras förhållandet liksom med ett slag:
den hos deras förfäder obetydliga
sköldkörteln är, som redan nämnts, hos alla
däggdjur ett stort, blodrikt organ med för
lifsverksamheten synnerligen maktpåliggande,
om ock ännu gj fullt utredda förrättningar.
Sköldkörteln har sålunda räddats från
undergång genom att öfvertaga för densamma
ursprungligen främmande funktioner. Vi stå
således här ånyo inför den företeelse, som vi
kallat funktionsväxling — samma process,
genom hvilken lämpliga delar af fiskarnas
gälbågar, när dessa spelat ut sin roll såsom
bärare för gälarna, omdanas för att träda i
tungapparatens och struphufvudets tjänst (se
ofvan sid. 28), eller då ur fiskarnas simblåsa
framgått landdjurens lungor. Häri liknar
alltså naturen en omtänksam husmodefr,
hvilken ej låter någonting förfaras, utan
omstufvar de gamla slitna klädesplaggen, så att af
fars rock kan blifva ett par byxor åt sonen.
De former af organisk utveckling, vi
hittills undersökt, äro alla kännetecknade
därigenom, att en del organ eller organdelar
tillbakabildas, förintas. En af dessa
utvecklingsarter, på hvilken i det föregående
anförts flera exempel, betecknade vi som
kvalitetens utveckling på kvantitetens be-
kostnad. Men vid det organiska lifvets
utveckling kan kvalitetens utveckling också
åtföljas af kvantitetens utveckling, eller m. a. o.
genom förvärf af nya delar, af ny substans
kan ett organ förstoras och förbättras samt
sålunda tilltaga i funktionell betydelse. Man
skulle kunna beteckna denna utvecklingsform
för den progressiva (= den rent
framåtskridande) utvecklingen.
Som ett belysande exempel på den
progressiva utvecklingen anföra vi kindtänderna hos
de elefantartade djuren. De äldsta
elefantdjuren hafva nämligen kindtänder, hvilka till
Fig. 94. Exempel på den historiska utvecklingen af
kindtänderna hos elefantdjuren. a kindtand tillhörande
ett af de tidigast uppträdande elefantdjuren; d
kindtand hos en modern elefant. Alla bilderna starkt för-
minskade (efter Gaudry). 2
form och byggnad ej väsentligen skilja sig
från kindtänderna hos vissa hofdjur (fig. 94 a).
Under de geologiska tidsåldrarnas lopp har
ur denna tandform genom förstoring af
tandkronan och genom tandbeståndsdelarnas olika
anordning steg för steg utbildats den
komplicerade tandform, som utmärker våra dagars
elefanter. Öfvanstående bilder (fig. 94) torde
gifva en föreställning om denna historiska
utvecklingsprocess; i verkligheten äro dock
öfvergångsformerna talrikare, hvarigenom
sambandet emellan dem är mycket
intimare, än hvad som framgår af vår
afbilduig.
Äfven den art af utveckling, som däggdju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
