Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Tillbakagående utveckling; degeneration. - Sköldkörtelns historia. - Progressiv utveckling. - Människans ställning i naturen. - Drag ur människans fosterutveckling. - De rudimentära organens vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rens hjärna sedan tertiärtidens början
undergått, kan närmast betecknas som rent
framätskridande. Vi återkomma till denna fråga
i ett följande kapitel.
En blick på den förut meddelade
öfversikten af de paleontologiska perioderna (se
ofyan sid. 21) upplyser oss om, att den
ordningsföljd, hvari de olika djurgrupperna
uppträda på vår jord, i det stora hela sammanfaller
med det genealogiska systemet, eller med
andra ord: att de enklare organiserade formerna
uppträda tidigare än deras högre utbildade
släktingar. Ty medan i de äldsta
fossilförande jordlagren (de kambriska) blott
ryggradslösa djur påträffats, framträda
ryggradsdjuren och — märk väll — dessas lägsta
former: de ursprungligaste fiskarna först i den
närmast yngre perioden, och deras
afkomlingar, lungfiskarna, ej tidigare än under
kolperioden. Ännu senare lefde de första
amfibierna och först under nästa tidsålder,
permperioden, har man påträffat de äldsta
kräldjuren. Den högsta djurgruppen,
däggdjuren, gör sin entré på världsscenen under
triasperioden, men blott med sina allra lägsta
representanter; de högre däggdjursformerna
uppträda först under tertiärtiden. Sist — ej
förr än under denna periods yngsta skede
— framträder den i en viss riktning
fullkomligaste uppenbarelsen af allt organiskt
lif: människan.
De sista kapitlen i denna skildring af
organismernas utveckling komma därför att
innehålla några fakta, som kunna lämna en
föreställning om människans uppkomst och
om den ställning, hon intager i den lefvande
naturen.
Måhända måste jag till en början
motivera den reservation, som ligger däri att
beteckna människan som den »i en viss
riktning» fullkomligaste af alla varelser — hafva
vi dock vant oss vid att i människan, »Guds
beläte», se den jordiska fullkomligheten
förkroppsligad. Men om vi med den
fullkomligaste varelsen mena en sådan, som är
utrustad med alla organ utbildade till deras
högsta potens, till deras högsta tänkbara
fulländning, så kunna vi redan ur den
föregående redogörelsen för sättet af den
organiska utvecklingen draga den
slutsatsen, att människan lika litet som någon
annan varelse kan göra anspråk på att vara
absolut fullkomligt organiserad. Vi hafva ju
sett, huru utvecklingsprocessen ej
kulminerar i en absolut fullkomlighet af alla
delar inom organismen, utan endast leder till
den fullkomligaste afpassning till
omgifningen, till de förhållanden, i hvilka
organismen lefver. Häraf följer, att ej alla organ
hos samma organism uppnå samma grad
af utbildning. En jämförelse mellan
människans och de öfriga däggdjurens
organsystem skulle också bekräfta denna
uppfattning. Vi kunna här inskränka oss till
att påminna om det kända och erkända
sakförhållandet, att människan hvad lukt,
syn, muskelstyrka m. m. angår, vida
öfverträffas af, således är lägre organiserad än
ett stort antal andra däggdjur. Det som
i främsta rummet gifvit människan hennes
absoluta öfvervikt öfver alla andra varelser
är, som vi väl veta, den lyckliga specialitet,
hennes utveckling slagit in på: hjärnans och
därmed de högre själsförmögenheternas
utbildning, till hvilket ämne vi få anledning
att återkomma i det följande.
En och annan af mina läsare skulle nu
måhända vilja sätta i fråga, huruvida vi
öfverhufvud taget äro berättigade att tillämpa på
människan samma betraktelsesätt som på
öfriga organismer. Intar ej människan på
grund af sin öfverlägsenhet på det andliga
området en undantagsställning i den
organiska världen?
Gifvetvis är det den följande
framställningen, som är ämnad att lämna svar på dessa
spörsmål. Med afseende på den sista frågan
vill jag dock redan här erinra om, att, ifall
vi i ett strängt naturvetenskapligt system
ville skilja människan från däggdjuren på
grund af hennes högre intelligens, så skulle
ock t. ex. myrorna på grund af sina
själsförmögenheter kunna göra anspråk på en
privilegierad ställning gent emot flertalet
öfriga insekter. Och huru mycket än
uppfattningen rörande människosjälens ursprung
och väsende växlat under olika perioder, i
det på naturvetenskaplig grund uppbyggda
systemet tvekade ej ens Linné att ställa
människan i samma däggdjursordning som
— apornal I fullkomlig öfverensstämmelse
med ett qylikt betraktelsesätt står då också,
att den framstående franske forskaren Broca
— för att här åberopa blott en auktoritet —
betecknar antropologien (= människans
naturalhistoria) som »människans zoologi».
Redan för länge sedan hafva de resultat,
till hvilka den jämförande anatomien*
kommit, lämnat ovederläggliga bevis för denna
uppfattnings riktighet. De väsentligaste af
dessa resultat kunna i korthet formuleras
sålunda:
1) Människokroppens olika organ förete
till sin allmänna byggnad en genomgående
öfverensstämmelse med motsvarande organ
hos de öfriga organismerna.
2) Människan öfverensstämmer vida mera
* = den jämförande undersökningen af de olika
djurformernas organsystem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
