Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. De människolika aporna. - Hjärnans historiska utveckling. - Fotens och hufvudets byggnad hos människan och apan. - Skilda utvecklingsriktningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
står fullkomligt upprätt. Också användas
dessa armar på ett säreget sätt. För att
komma fram genom urskogen från träd till
träd klättrar och springer gibbonen ej såsom
andra apor, utan den hänger sig i armarna,
sätter kroppen i svängning, släpper därpå
taget för att genom luften fara hän till nästa
gren, hvarpå samma manöver upprepas —
han utför alltså alldeles samma konststycke
som en trapezakrobat. När han däremot
undantagsvis skall röra sig på marken, går
han, såsom vår bild fig. 163 visar, upprätt,
stödjande på hela fotsulan utan att använda
armarna som fortskaffningsredskap, såsom
de öfriga aporna göra. Direkta iakttagelser
på både vilda och i fångenskap hållna djur
bekräfta tillfullo det intryck, man får af
gibbonens människoliknande anletsdrag, att han
är af mildare och fredligare humör än sina
anförvanter.
Den andra asiaten, Orang utanen, som
bebor Borneo och Sumatra, är liksom gibbonen
ett träddjur, hvilket dock på grund af sitt
från den senare mycket afvikande rörelse
sätt utvecklats i en helt annan riktning.
Kroppen är mycket klumpigare, benen i
förhållande till bålen kortare, medan armarna
vid upprätt kroppsställning räcka ned till
fotvristen. Det här återgifna porträttet (fig.
104) af en gammal orang-hane, hvilken för
några år sedan lefde i Leipzig’s zoologiska
trädgård, visar, att han är föga skickad till
promenader på marken: han stöder sig ej
på hela fotsulan utan endast på dess
ytterkant och dessutom på knogarna. Äfven när
han klättrar i träd, användes såväl fram
som baklemmar; hela hans satta
kroppkonstruktion förbjuder honom att göra sådana
luftsprång som gibbonen. Den fullväxta
hanen skiljer sig från honan ej blott genom
betydligare storlek — han uppnår en längd
af nära 1 1/2 meter — utan ock genom
hufvudets form, större hörntänder och oftast
genom förekomsten af egendomliga
kindvalkar. Dylika olikheter könen emellan
förekomma ej hos gibbonerna. Ehuru
orangsläktet blott omfattar en art, hafva nyare un-
dersökningar ådagalagt, att denna art — lik-
som människan — uppträder i flera, från
hvarandra väl skilda raser.
De två afrikanarna, gorillan och
chimpansen, skilja sig från gibbönen och orang-utanen
bland annat därigenom, att armarna äro
kortare i förhållande till benen än hos dessa.
I sammanhang härmed står, att de, särskildt
gorillan, äro mindre skarpt utpräglade
träddjur än deras asiatiska släktingar. De stödja
sig visserligen, när de gå på marken, liksom
orang-utanen, på de främre lemmarna,
hvaremot de i olikhet med den sistnämnda kunna
trampa på hela fotsulan.
Gorillan (fig. 105), den största af alla
lefvande apor, öfvergår i anseende till
axelbredd och bålens storlek vida människan,
ehuru han på grund af benens korthet blott
uppnår en höjd af 1 meter 60 centim. Skill-
naden emellan könens fysionomi framträder
hos gorillan mycket starkt, medan hos
chimpansen denna skillnad knappast är skarpare
markerad än hos människan.
Flg. 105. Gorilla, gammal hane samtunge (efter Mützel).
Chimpansen är betydligt mindre än
gorillan, och armarna äro något kortare: räcka
knappt ned till knäet. Förnämligast genom
frånvaron af de höga benkammarna, som
utmärka den fullvuxna gorillans hufvudskål,
får hela fysionomien en mildare, mera
människoliknande prägel, sådan denna tydligt
framträder på den här aftbildade (fig. 106)
kvinnliga representanten för sitt släkte,
hvilken under flera år lefde i Londons zoolo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
