Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. De människolika aporna. - Hjärnans historiska utveckling. - Fotens och hufvudets byggnad hos människan och apan. - Skilda utvecklingsriktningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 62— 2 ;
giska trädgård och genom sin intelligens
och sitt hyggliga uppförande tillvann sig stor
popularitet.
Alla människolika apor hafva några
viktiga egenskaper gemensamma, genom hvilka
de skilja sig från öfriga apor, som bebo
gamla världen. Af dessa egenskaper må
framhållas: högre utvecklad hjärna,
förekomsten af det maskformiga bihanget på
blindtarmen samt frånvaron af yttre svans och
af kindpåsar. Men mina läsare finna utan
vidare, att dessa karaktärer — och detta är
betydelsefullt för vår undersökning — tillika
äro sådana, genom hvilka de människolika
Fig. 106. Chimpans, hona (efter Keulemans).
aporna närma sig eller rent af öfverensstämma
med människan.
Genom att framhålla detta faktum
förringas gifvetvis ej på något sätt betydelsen af
de viktiga, rent kroppsliga egenskaper, hvilka
skilja människan från äfven de högsta bland
aporna.
Hjärnan och hjärnskålens betydligare
storlek i förhållande till kroppen och till
ansiktsdelen, svagare hörntänder, ryggradens
fullständiga tillpassning för den upprätta
kroppsställningen och därmed sammanhängande
förlust af stortåns motsättlighet, de bakre
lemmarnas större längd i förhållande till de
främre samt den ofullständiga
hårbeklädnaden — dessa kroppsliga egenskaper äro äfven
i den mest ensidiga biologs ögon fullt till-
räckliga att tillförsäkra människan en plats
som själfständig »familj» i det zoologiska
systemet. Men med en sådan inregistrering
af människan i ett gifvet system är måhända
ej så mycket vunnet; den kan lika väl
vara ett kryphål för oklarhet elter för
rädslan att nämna en ömtålig sak vid sitt rätta
namn som ett uttryck för verkligt förstående,
för en verklig, fullt vetenskaplig uppfattning
af det genealogiska sambandet mellan
människan och de henne närstående lifsformerna.
För att uppskatta den innersta innebörden af
de nyss uppräknade skillnaderna mellan
människan och de människolika aporna fordras,
att vi söka göra oss reda för de
ifrågavarande egenskapernas historiska tillkomstsätt.
Bland de egenskaper, som utmärka
människan gentemot aporna, anförde vi ofvan
i främsta rummet hjärnans betydligare
storlek. Människoblifvandet är ju på det
intimaste förknippadt med utbildningen af
just detta organ — »organet för tanken».
Vårt försök att bilda oss en på
vetenskapliga grunder hvilande uppfattning
rörande människans tillkomst skulle således
på förhand kunna anses vara förfeladt, om
vi ej toge hänsyn till hjärnans såväl
historiska som individuella utveckling hos
ryggradsdjuren. Tyvärr tvingar oss det knappt
tillmätta utrymmet att endast vidröra denna
utvecklings hufvuddrag.
Vi utgå gifvetvis från hjärnbyggnaden hos
det lägsta ryggradsdjur, där öfver hufvud en
hjärna finnes utbildad, nämligen
rundmunnarna (fig. 107, 108; jämför om dessa djurs
genealogiska förhållande till de öfriga
ryggradsdjuren ofvan sid. 19.) Hos rundmunnarna
består hjärnan väsentligen af flera bakom
hvarandra liggande, mer eller mindre blåslika af.
delningar, hvilka vi med namn, hämtade ur
människans anatomi, kunna beteckna som
stora hjärnan (sth), synhögarna (sh),
fyrhögarna (fh), lilla hjärnan (lh) och förlängda
märgen (fm); med stora hjärnan stå
luktloberna (l1), ifrån hvilka luktnerverna utgå, i
förbindelse. Bilderna visa, att både
fyrhögarna och förlängda märgen hvar för sig äro
större än stora hjärnan.
Af en jämförelse mellan en rundmuns
och en grodas hjärna (fig. 109) framgår, att
hos det senare, i alla afseenden mycket
bögre stående djuret stora hjärnan är större
än någon annan hjärndel.
Medan hos dessa två hjärnformer alla
hjärndelar ligga väsentligen den ena bakom
den andra, så uppnår stora hjärnan hos de
närmast högre ryggradsdjuren, kräldjuren,
en sådan utbildning, att den baktill
fullkomligt öfverlagrar synhögarna; samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
