Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. De människolika aporna. - Hjärnans historiska utveckling. - Fotens och hufvudets byggnad hos människan och apan. - Skilda utvecklingsriktningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nos de människolika aporna (fig. 104, 105)
— olika starkt utpräglad hos de olika
formerna, beroende på mer eller mindre
utpräglad klättringsförmåga — återfinnes hos
den nyfödda människan. Resultatet af
noggranna undersökningar rörande denna punkt
kan därför sammanfattas sålunda: ap- och
människofot hafva utgått från samma
grundform; att den förra under utvecklingens
lopp aflägsnat sig mindre från denna
grundform än den senare, är en nödvändig följd
af de olika yttre förhållanden, under hvilka
utvecklingen försiggår; apan får en
»klätterfot», människan en »gångtot».
Till de mest i ögonen fallande och därför
också oftast påpekade olikheterna mellan
människan och de människolika aporna höra
de, som uppenbara sig i hufvudskålens
byggnad och den däraf i väsentlig grad beroende
olikheten i ansiktets hela karaktär. I detta
afseende råder dock rätt stor olikhet ej blott
mellan de olika arterna utan ock mellan
könen samt mellan äldre och yngre
individer af samma art. Innehafvaren af den
måhända mest bestialiska, således minst
människolika hufvudformen är den fullväxta
gorillahanen med sina starkt framskjutande
käkar, stora tänder, väldiga ögonbrynsbågar
samt sin höga hjäss- och nackkam (fig. 117).
Dessa bildningar betingas emellertid den ena
af den andra, de stå sinsemellan i ett lätt
påvisligt orsakssammanhang: de hårdtuggade
växtdelar, som ingå i detta djurs diet, kräfva
grofva kindtänder, medan de starka
hörntänderna äro till ovärderlig nytta i de
talrika kalabaliker, gorillahanen har att
utkämpa i främsta rummet med sina gelikar
om besittningen af en åtrådd hona. Men
starka tänder framkalla för sitt hysande
motsvarande starka och långa käkar; till hela
det framstående »djuriska» käkpartiet bära
således tänderna skulden. För att stora
käkar skola kunna (yftas, erfordras starka
muskler, och dessa starka muskler
(tuggmusklerna) åter kräfva stora vidfästningsytor:
hjärnskålens yta räcker ej till för detta
ändamål, utan tuggmusklerna framkalla den starka
upphöjningen, vi benämnt hjässkammen,
medan nackkammen närmast tillkommit för att
tjäna till fäste för de halsmuskler, som
uppbära det med alla dessa tunga redskap
utstyrda hufvudet. Det är således de starka
tänderna, dessa skapelser af de två
elementarmakterna: hunger ochkärlek, hvilka gorillan
har att tacka för sin bestialiska fysionomil
Om det berättigade i denna uppfattning
kunna vi lätt öfvertyga oss genom att
undersöka gorillabarnets hufvudskål (fig. 118).
Här hafva ännu ej några stora tänder
framkallat hela den benapparat af stora käkar
och benkammar, som utmärker det gamla
djuret, utan hjärndelen framträder ännu på
ett sätt, som omedelbart öfverensstämmer
med förhållandet hos människan (fig. 119).
Hos denna senare hafva ju tänderna ett
mycket lättare arbete att utföra — deras funktion:
tuggningen underlättas genom den
förberedelse, våra födoämnen underkastas i köket
— och förbli därför svagare, behöfva
således för sitt härbergerande ej så stora, d.
v. s. utskjutande käkar och ej så stark
tuggmuskulatur för att sättas i rörelse; med ett
ord: hjärnskålens dominerande rundning
skymmes ej hos människan af de för den
vuxna gorillan behöfliga skelettpartierna.
Äfven med afseende på några andra orga-
nisationsförhållanden (se ofvan sid. 56—59)
skulle vi komma till samma resultat, till hvilket
Fig. 116
Fig. 115
Fig. 115. Hjärna och hufvudskål af nutidens häst;
fig. 116. samma delar af Dinoceros, ett hofdjur från
tertiärtidens äldsta skede (efter Marsh).
undersökningen af fot och hufvudskål ledt,
nämligen: människan och de högsta aporna
erbjuda på tidigare utvecklingsskeden (som
foster, barn) mycket ringare olikhet än som
fullväxta. Taga vi jämväl hänsyn till
deembryologiska fakta, för hvilka vi förut redogjort(se
ofvan sid. 53—55), så blir detklart,
attmänniskosläktet och de människolika aporna förhålla
sig i sin utvecklingsgång som två divergerande
linier. De blifva allt mera och mera olika,
i samma mån vi närma oss slutprodukterna,
de fullväxta individerna. Man märker
härvid nogsamt, att människans och apans
utveckling behärskas af skilda makter:
människan blir allt mänskligare, apan allt mer
djurisk. Och af denna företeelse kunna vi
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
