Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Människans första uppträdande på jorden. - Neanderthalrasen. - Apmänniskan från Java. - Framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O
periods människor äro däremot
jämförelsevis sällsynta och ofta så fragmentariska,
att de uppfattats mycket olika af olika
biologer.
För utvecklingslärans tillämpning på
människan hade därför ock geologien ända tills
för kort tid sedan ej kunnat uppvisa några
synnerligen talande fakta. Geologiskt, alltså
historiskt sedt, var sambandet mellan
människan och den öfriga organism-världen ej
påvisadt, hvarför tviflare och motståndare ej
tröttnade att med illa dold skadeglädje
hänvisa på denna lucka i bevisföringen, denna
saknad af den »förlorade länken».
Men nu har också geologien vittnat: den
har till fullo bekräftat det resultat, till
hvilket embryologien och den jämförande
anatomien för länge sedan kommit, nämligen
att människan lika litet som andra lefvande
Forskarnas åsikter om dessa fynds
betydelse hafva emellertid, som sagdt, varit och
äro ännu i dag ganska skiftande. Medan
somliga ansågo t. ex. hufvudskålen från
Neanderthal för fullkomligt normal och
kännetecknande för en särskild ras, betraktades den
af andra såsom sjukligt förändrad eller
såsom hafvande tillhört en idiot. Men med
mycken befogenhet har mot de senare
åsikterna anmärkts, att, hvilka än de sjukliga
processer varit, af hvilka Neanderthalaren
lidit, och hvilka i alla fall ej hindrat honom
att uppnå en mycket hög ålder, dessa ej
kunnat vara orsaken till den egendomliga
hufvudskålsbildning, som är utmärkande
för honom och äfven i högre eller lägre
grad för alla de andra här
uppräknade hufvudskålarna af de äldsta kända
människorna. Denna uppfattnings riktighet
Fig. 122.
Skelett af jättebältdjur;
varelser är någon isolerad skapelse, utan att
äfven hon utvecklats ur lägre organismer.
En omsorgsfull undersökning af de förut
omnämnda äldsta resterna af
människoskelett, hvilka blifvit anträffade på spridda
ställen i Europa, har redan för länge sedan gifvit
två franska naturforskare, Quatrefages och
Hamy, anledning att sammanföra alla dessa
äldsta människor till en och samma särskilda
ras: Neanderthalrasen, så benämnd efter
fyndorten (Neanderthal nära Düsseldorf) af en
mycket omtalad hufvudskål. De fynd, på
hvilka Neanderthalrasen företrädesvis
grundats, äro skelettdelar från Neanderthal,
Cannstadt (nära Stuttgart), Brüx (Böhmen),
Engisheim (vid Colmar), Brünn (Mähren), Olmo
(vid Firenze) och från Denise (Frankrike),
underkäkar från Schipka (Mähren) och
Naulette (Belgien) samt ett skelett från Tilbury
(England).
1/26 naturlig storlek (efter Zittel).
har till fullo bekräftats af de fynd, med
hvilka vi nu skola stifta bekantskap.
De belgiska naturforskarna Fraipont och
Lohest hafva 1887 beskrifvit två skelett, som
blifvit funna vid Spy (provinsen Namur),
och af hvilka företrädesvis det ena är
mycket fullständigt.
Hvad till en början åldern af dessa
Spymänniskor beträffar, så framgår af de i
samma grotta funna djurlämningarna, att de
varit samtida med djurarter, hvilka antingen
dött ut, öfverallt eller åtminstone i Europa,
såsom mammuten, ullhåriga noshörningen,
grottbjörnen, grotthyenan, grottlejonet,
vildhästen och uroxen. Att några af dessa djur tjänat
dem till föda, bevisas däraf, att flera djurben
äro sönderbrutna på ett mycket likformigt
sätt, tydligen i akt och mening att komma åt
benmärgen. Som man påträffat brända
träkol i samma jordlager som människo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
