Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Människans första uppträdande på jorden. - Neanderthalrasen. - Apmänniskan från Java. - Framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uE
Ty tack vare den omständigheten, att hos
människan ensamt bland alla däggdjuren de med
motsättlig tumme utrustade framlemmarna
blifvit befriade från hvarje bestyr med
ställflyttningen, kunde dessa lemmar utbilda sig
till ett uteslutande gripverktyg. Härmed var
deras användning för högre funktioner för-
beredd: de började »handhafva» föremål —
ursprungligen väl i närings-, försvars- och
anfallssyften — och härifrån till att forma,
att bearbeta dessa föremål finnas alla
öfvergångar. De högre funktionella fordringarna
åter, som ställdes på händerna, måste
återverka på det centralorgan, som behärskar
och ordnar alla kroppens rörelser:
hjärnan, de måste med nödvändighet framkalla
en högre utbildning af sistnämnda organ.
Men äfven en annan faktor, som verkatisamma
riktning, skapades af den upprätta gången:
samtidigt med att den upprätta
kroppsställningen utbildades, erhöll också ögat ett allt
vidsträcktare och mera mångsidigt synfält
och bidrog därigenom å sin sida till
hjärnans högre utbildning.
Alltså: arbetsfördelningen mellan fram-och
baklemmarna med sina resultat: den
upprätta kroppsställningen och handens
öfvertagande af värdefullare funktioner, hafva
gifvit impulsen till hjärnans högre utbildning.
I samma mån som hand och hjärna
uppnådde en allt högre utveckling, blefvo för den
sålunda uppstående människan de stora
tänderna och de starka, framstående käkarna
d. v. s. hela det aplika käkpartiet, öfverflödiga
ochtillbakabildades. Dessa omdaningsprocesser
jämte hjärnans högre utbildning betinga åter
den mänskliga fysionomiens karaktäristiska
egendomligheter.
Ur denna synpunkt blir nu det faktum
synnerligen betydelsefullt, att alla forskare, som
yttrat sig i Pithecanthropus frågan, äro ense
därutinnan, att, såsom vi redan betonat,
lårbenet hos Pithecanthropus är mera
människolikt än dess hjärnskål, hvilken tydligtvis
befinner sig på efterkälken. Som vi nu sett, att ett så
beskaffadt lårben bevisligen endast kan
hafva tillhört en upprättgående varelse, så har
alltså Pithecanthropus erhållit människans
upprätta kroppsställning utan att ännu hafva
Jförvärfvat hennes intelligens. Det man
hittills har sig bekant om denna varelses
byggnad motsvarar således i allo den
föreställning vi måste göra oss om ett visst skede i
människoblifvandet.
Om således de fakta rörande människans
uppkomst, hvilka i dag stå oss till buds, ej
äro till fyllest för en sträng vetenskaplig
lösning af detta problem, äfven om de ännu
ej kunna gifva oss någon skarpt tecknad
bild af den »förlorade länken», så äro de
dock redan nu fullt tillräckliga för att låta
oss åtminstone skönja denna varelses
allmänna konturer. ;
Vi stå vid slutet af vår undersökning.
Jag vågar hoppas, att mina läsare äro ense
med mig däri, att ur de här meddelade fakta
med nödvändighet framgår åtminstone ett
oförtydbart resultat, som vi kunna formulera
sålunda: alla lifvets oändligt skiftande
former äro produkten af ett ständigt fortgående
utvecklingsarbete, genom hvilket de högre
framgå ur de lägre; äfven människan är en länk
i denna ingenstädes afbrutna utvecklingskedja,
äfven hon härstammar från en lägre lifsform.
Ätt människan höjt sig öfver alla andra
varelser, beror på den lyckliga riktning,
hennes utveckling slagit in på: hjärnans och
därmed de högre själsförmögenheternas
utbildning. Härigenom har hon förmått skapa en
kultur, som är och förblir den viktigaste
regulatorn för henes utvecklingsmöjligheter. Och
just denna kultur blir ej blott hennes
förnämsta vapen i kampen för tillvaron, utan,
tack vare densamma, blir ock hennes
ställning till denna lag en annan än i
naturtillståndet. Hon kan visserligen aldrig
undandraga sig denna lag, men hon kan
humanisera dess verkningar, liksom hon, ehuru
hon ej mäktar förändra t. ex. de klimatiska
förhållandena, har lyckats att i ganska
väsentlig mån upphäfva deras omedelbara inverkan
på sig själf genom användande af bostäder,
eldstäder, kläder m. m. Ty vår kulturs
förnämsta och mest egna uppgift synes mig just
vara att bekämpa kampen för tillvaron i dess
råare former, att mildra den brutalitet, med
hvilken denna järnlag uppträder på
naturstadiet, att skapa rum och existensmöjligheter
äfven för våra svagare bröder i stället för
att låta dem förintas.
Då nu, som biologiens studium lär oss,
hvarje organisk form har en viss
benägenhet att drifva sin specialitet till den högsta
möjliga fulländning, kunna vi väl ock
hängifva oss åt den tröstrika tron, att äfven
människan kommer att allt mer och mer
utbilda sitt särmärke: det specifikt mänskliga.
Liksom vi ha skäl att antaga, att vår kropp en
gång skall bli kvitt åtminstone en del af sina
rudimentära organ, dessa gagnlösa och
skadliga arfvedelar från ett lägre
utvecklingsskede, så kunna vi väl ock hoppas, att våra
från barbariska förfäder nedärfda
kulturfientliga drifter en gång skola försvinna.
Mänsklighetens paradis är således för visso ej att
söka i myternas grå forntid utan i framtiden.
Äs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
