Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Människans första uppträdande på jorden. - Neanderthalrasen. - Apmänniskan från Java. - Framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människor. Denna åsikt har emellertid till
fullo vederlagts af geologer och zoologer, som
påvisat motsvarande sjukliga bildningar hos
flera vilda djur och under tidsåldrar, såsom t.
ex. under juraperioden, då ingen »sjukvård» var
att påräkna. Till hela sin öfriga byggnad och
sina dimensioner liknar detta lårben mycket
människans. Endast några smärre
egendomligheter, hufvudsakligen i benets nedre del,
skilja det från de hos människan vanliga
förhållandena och öfverensstämma med hvad
man finner hos vissa apors lårben. Hvilken
betydelse man än vill tillmäta de antydda
egendomligheterna, beträffande en viktig slutsats
äro alla ense, som granskat ifrågavarande
lårben: ägaren af detta ben har haft en
upprätt gång alldeles som människan och
gibbonen. :
I all den olikhet, som råder beträffande
de olika författarnas tolkning af föreliggande
fynd, är det dock en punkt, om hvilken
alla tyckas vilja ena sig: Pithecanthropus
är en af de allra viktigaste upptäckter,
som någonsin blifvit gjorda i och för
lösandet af problemet rörande människans
härledning. För resten hafva vid försöken att
värdesätta Pithecanthropus-fyndet nästan alla
möjliga jämte en hel del omöjliga meningar
förfäktats. Tre hufvudsynpunkter hafva gjort
sig gällande. Medan den ena gruppen forskare
förklarar Pithecanthropus för en människa
— visserligen en mycket aplik sådan —, kan
den andra i densamma ej se något annat
än en apa —visserligen den mest
människolika af alla hittills kända apor.
Representanterna för den tredje gruppen åter sluta
sig mer eller mindre oförbehållsamt till
Dubois’ uppfattning, att här föreligger en
verklig mellanform mellan människa och apa,
således hvarken en människa eller en apa i
vanligmening. De två första grupperna omfatta
företrädesvis zoologer och antropologer,
medan geologerna nästan mangrant hylla
Dubois’ uppfattning. Detta beror måhända
därpå, att geologerna äro mera förtrogna med
begreppet »öfvergångsform» än många
zoologer och antropologer, enär
öfvergångsformer i stort antal ju uppenbara sig för dem,
då de granskande följa en djurgrupps öden
under olika geologiska tidsperioder. För
resten kan jag ej undertrycka den misstanken,
att antalet anhängare af den Dubois’ska
åskådningen skulle varit betydligt talrikare, ifall
frågan gällt de »oskäliga kreaturen»
någonstädes längre ned på organismernas skala
i stället för det delikata och brännbara ämnet:
människa eller apa.
Söka vi på frågans nuvarande ståndpunkt
sammanfatta de vunna resultaten, så synes
mig följande vara oomtvistligt:
Pithecanthropus är en varelse, hos hvilken hufvudskålens
form mest öfverensstämmer med somliga af de
högsta apornas, medan dess rymdinnehåll eller
m. a. o. hjärnans storlek mera närmar sig
människans; lårbenet öfverensstämmer dels och
företrädesvis med människans, dels med
gibbonens. Men är denna uppfattning riktig, så
vill detta väl ej säga något annat, än att
Pithecanthropus i allt, hvad man hittills
känner af honom, intar en mellanställning
mellan människa och apa. Ifall de, på hvilka
termen »mellanlänk» eller »öfvergångsform»
verkar alltför stötande, vilja utbyta
densamma mot den »mest människolika apa»
eller den »mest aplika människa», så blir
detta en konvenansaffär, en strid om ord,
ej om fakta, hvilka senare här tala ett
oförtydbart språk. Däremot torde det
föreliggande materialet ej räcka till för att
afgöra, huruvida, såsom Dubois och några
andra forskare antaga, människosläktet
verkligen framgått ur Pithecanthropus, eller om
denna blott bildar en sidogren, så att säga
ett försök till människoblifvandet. För att
afgöra denna fråga fordras framför allt
kännedom om framlemmarna hos Pithecanthropus,
ty först då kan man med säkerhet fastställa
dess släktskapsförhållande till den af alla
kända apor, hvilken han, som vi sett, mest
liknar, nämligen gibbonen.
Till detta sista spörsmål knyter sig
emellertid ett kardinalproblem.
Vi hafva sett, att alla apor skilja sig
från människan bland annat därigenom, att
hos dem ej någon arbetsfördelning mellan
de främre och bakre extremiteterna inträdt:
hos dem tjänstgöra alla fyra lemmarna
som ställflyttningsredskap — om ock ej i
lika hög grad hos alla. Sålunda äro, som
vi veta, de s. k. människolika aporna ej
fullt så utpräglade »fyrfotingar» som de
öfriga, och gibbonen går upprätt utan
armarnas tillhjälp, ehuru äfven dessa användas
som fortskaffningsredskap vid det för detta djur
egendomliga rörelsesättet i träden, och
hargibborna därför erhållit en byggnad, som
mycket afviker från människans (jämför ofvan
sid. 61).
Hvad åter människan beträffar, så
företer, som vi erinra oss, Joten hos fostret
och det späda barnet omisskännliga tecken
på, att densamma framgått ur en gripfot, d.
v. s. att den en gång haft en motsättlig
stortå. Men människans stamfäder hafva, genom
att uppgifva lifvet i träden och mera
uteslutande röra sig på marken, öfverskridit detta
stadium; hos dem har småningom utbildats
en verklig tot, och därigenom hafva de
förvärfvat upprätt kroppsställning och sträng
arbetsfördelning af extremitetparen. I detta
moment ligger utan tvifvel den första och
förnämsta drifvande kraften till människoblifvandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
