Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Svenska Flottans minnen - Nils Ehrensköld, 1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det talet lifvade de få förlägna.
Högt svuro de att dö vid sina stycken,
Och linien sluter sig i närmsta sund.
Men när czår Peter såg de oförvägna,
Han hånfullt log uti sitt skägg åt nycken
Och manar dem att gifva sig på stund.
Hvad svaret blef, behöfver ej förtäljas.
Helt skamflat kom hans sändebud tillbaka,
Och löjet dog uppå sjelfherskarns mun. -
Nu fem och trettio galérer väljas
Till äntring - men de måste genast haka
Sig loss igen och drefvo ned på grund.
Då bröto nittifem igen mot våra,
En störtflod lik, hvars vilda vågor svalla,
Oordnad massa, hotande ändå.
Af väktarn drifves slafven till sin åra:
Fastän i rader hans kamrater falla,
Med raseri han syns mot döden gå.
Snart strider ensam qvar emot dem alla,
Af sår betäckt, ja ock med brända kläder,
Den tappre Ehrensköld, vårt sista hopp.
En efter annan af hans gossar falla
Och elden sprides rundt om däckets bräder;
Den slickar girigt mastens brustna topp.
Sist dignar hjelten, blödande och slagen,
Och sju, af nio hundra, långsamt sänkte
I döden, lågo som hans lifvakt der;
Men rundt omkring af ryska lik var dragen
En vall, och böljan i sin afgrund dränkte
Tre tusen man dertill - om icke fler.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
