Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Bröderna gå till Kunama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
iordningställa för deras räkning. Här mötte dem en
man, som skulle blifva deras tolk och tjenare; hans
namn vàr Mohammed. Kl. 1 följande morgon fortsatte
de färden och vandrade så i nio dagar till en by inne
i landet, kallad Keren. De måste under resan hvila den
hetaste tiden på dagen och vandra tidigt på morgonen
och mot aftonen. Nätterna voro för det mesta kalla, så
att bröderna hade svårt att berga sig mot kylan. När
de hvilade på sina lägerplatser på fria fältet, måste de
uppgöra eldar rundt omkring lägret för att hålla vilda
djur på afstånd. När de hunnit ungefär halfvägs
mellan Massaua och Keren, blef landet mer och mer en
vildmark. Inga menniskor, ingen boskap syntes mera
till, men deremot fanns der vilddjur i öfverflöd. En af
deras nätter under resan beskrifver Lange som följer:
»Kort före solnedgången slogs nattläger i närheten
af Kagai. I skymningen samlas som vanligt kamelerna,
hvilka under tiden skingrat sig bland buskarna; men
för första gången ser jag folket göra en törngärdesgård
omkring lägret och innanför denna upptända en ring med
eldar. Snart märker jag nog tydligt, hvarföre detta skall
vara; ty knappast är det mörkt, förr än ett brummande,
hvarvid jorden tyckes skälfva, låter oss förstå, att vi hafva
lejon i närmaste omgifning. Vi hade kort förut lossat
tvenne skrämskott, men det oaktadt hade dessa
fruktansvärda djur begifvit sig i vår närhet för att om
möjligt få sig rof. Då vi märka, att folket i sin
förskansning icke frukta sig så mycket, låta vi våra gevär vara
i ro. Då stiger en af de äldre männen fram till
törn-omhägnaden och håller ett eldigt, långt tal till den
»store mannen» (så kalla de lejonet), hvari han
föreställer det, huru fruktlöst det vore att nu våga ett anfall
på karavanen, helst som tre franker (européer) äro med,
hvilka hvarje ögonblick äro färdiga med sina med krut
och kulor fylda gevär. Han råder honom slutligen att
gå och låta oss vara i fred, så vida hans egen välfärd
låge honom om hjertat. Men mannens tal, så väl som
de många eldbränder, hvilka de slungade mot de
oförskämda gästerna, gjorde litet intryck. Brummandet blef
ju längre desto värre, och jag började frukta, att vi innan
kort skulle hafva dem inom gärdesgården. Då på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
