Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Åren 1872—74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stranden. En tysk,herr Haggenmacher, som medföljde
på resan och hjelpte fru Lundahl med stor ömhet,
berättar I ett bref till Lundahl, att han gjorde allt hvad
han kunde för att få stanna med henne på fartyget,
men detta tilläts icke. Han säger: »Med otrolig möda
och under stora lidanden förde jag eder saliga fru
under tältet. Då vi ankommo till stället, var hon alldeles
dödstrött och sade: ’I detta tält dör jag’. Hon hade
genom den stora ansträngningen blifvit mycket
medtagen. Plågorna tilltogo, och hon märkte, att hennes
förlossning var nära, och efter några timmar nedkom hön
med en son, stor, vacker och liflig. Han lefde endast
två timmar. Modren ville icke tro, att han var död,
utan hoppades i det längsta, att han skulle qvickna till.
Under den oro, i hvilken hon då var, ådrog hon sig
en förkylning, och troligen inträdde en blodförgiftning,
som slutade hennes lif tredje dagen efter förlossningen.
Hon hade sans och kunde tala ända in i sista stunden.
Hon var nöjd att dö och insomnade så fridfullt och
stilla i viss förtröstan på sin frälsare.»
Hon och hennes lille son begrofvos på Röda
hafvets strand vid Moses’ källor. Hennes stoft hvilar på
den minnesrika stranden till uppståndelsens dag!
Lundahl stod der qvar ensam på sin post. Veckor
gingo, innan han kunde få någon noggrann underrättelse
om sin älskade makas sista stunder. Missionärens kall
är stort, men fullt af uppoffringar. Lundahl skrifver:
»Så har Herren tagit ifrån mig mitt käraste på jorden.
Jag kunde ej undvara henne, tyckte jag. Hon var mig
en hjelp, ett stöd i allt; då jag ofta var svag och
klen-modig, tröstade hon mig; då jag var trött, arbetade hon
för mig, sydde kläder, skötte hushållet, läste med
barnen. Jag var icke så tacksam mot Gud och henne som
jag bort. Nu inser jag hvad jag förlorat. Dock,
Herren gifve mig nåd att vara stilla och tålig; Herrens
vilja skedde, det tror jag, och den är den bästa.» Den
så tidigt och oväntadt bortgångne tjenarinnan var med
afseende både på naturens och andans gåfvor rikt
utrustad för det vigtiga arbetet. Stora voro de
förhoppningar, som missionens vänner fästat vid hennes
verksamhet. Och så mycket större kändes tomrummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
