Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”DET ÄR DIN EGEN STRID ”
Ehuru 90 % av Finlands befolkning talar en annan
tunga än den skandinaviska, är Finlands folk till kynne,
ras, kulturuppfattning, rättsmedvetande och levnadssätt
ett nordiskt folk, nära förenat med den nordiska
gemenskapen. Ehuru Finland är ett rike för sig, är vårt hjärtas
förhållande till detta rike ett annat än till vilket rike som
helst i den övriga världen. En svensk kan aldrig vara en
främling i Finland, en finne aldrig en främling i Sverige.
En 700-årig gemensam historia, en 130-årig ideell
gemenskap efter den politiska skilsmässan av 1809 äro faktorer,
som väga tungt även i den sakliga verklighetens vågskål.
Vi kunna knappast nämna en enda större svensk
drabbning, där ej även finska krigsmän tagit ärofull del,
knappast en enda betydelsefullare utrikespolitisk svensk
stats-handling, där icke ett övervägande om Finland intagit en
kanske osynlig men dock betydelsefull plats. Sverige och
Finland äro i dag tvenne skilda riken, det är sant. Och
dock bilda de på mångahanda sätt fortfarande en enhet,
tvenne ”rikshalvor” i en alltjämt levande mening, där den
ena rikshalvans öde aldrig kan förbli likgiltigt för den
andra. När Finland hotas, hotas även Sverige. När det
går Finland väl, hava även vi skäl att glädjas för egen
del. Sveriges stora kungsväg slingrar sig även djupt
genom Finlands bygder, och vad som tilldrager sig på
Finlands jord är nu liksom fordom av betydelse för varje
svensk medborgares enskilda liv.
Så känner varje tänkande svensk. Så känner — det
veta vi — även varje ansvarsmedvetande man öster om
vårt gemensamma Bottenhav.
Vid det ryska anfallet på Finland i vintras
framträdde dessa känslor i skärpt form hos stora delar av
Sveriges folk, som med ens stod ansikte mot ansikte med
de faror som ett framgångsrikt ryskt anfall mot Finland
skulle innebära. Även om det ryska anloppet tack vare
tappert och skickligt försvar, icke lyckades i första
omgången så kunde Finlands läge dock bli så försämrat,
att det efter ett nytt angrepp, från gynnsammare
utgångslägen, kunde slås till marken, om det även då lämnades
utan militärt bistånd. Den ena forna svenska rikshalvan
vore då besegrad, utarmad och krossad, stora delar av
dess befolkning på flykt in i Sverige och landet snart
bolsjeviserat. Finland vore då utplånat ur den nordiska
gemenskapen, ur den kulturella gemenskap och politiska
samhörighet som betecknas med ordet Norden. Sedan
Finland upphört att finnas till som stat, skulle Sveriges
för-svarsmöjligheter och dess utsikter att bestå för framtiden
vara högeligen försämrade.
Det var under intryck av dessa framtidsutsikter som
Svenska Frivilligkåren bildades och svenskar ”stego fram
vid sidan av sin stridskamrat från förr”. De kunna vara
stolta över vad de gjort, även om de på grund av
övermäktiga omständigheter icke hunno med mer än några
veckors strider och icke fingo tillfälle till större offensiva
stridshandlingar.
I sitt avskedstal till Frivilligkåren tackade Fältmarskalk
Mannerheim också de frivilliga för deras ”ädla uppsåt”,
vilket, som han betonade, icke förringades av att icke alla
”hunno med i vapenleken”.
De frivilliga som genom att skynda till broderfolkets
hjälp, visade sig beredda att offra livet för Finlands frihet,
gingo den väg som Sverige förr eller senare måste beträda.
Stockholm den 29 augusti 1940.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
