Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ej här, därborta må vi pröva svärden:
Med dessa trupper kan man trotsa verlden,
man väntar ej med dem attack, man gör.”
(Teckning av Albert Edelfelt)
avskedsord.
Nu gav Gustav order om batalj. Säkra om sin
förestående seger hade ryssarna hopat för många fartyg i de
trånga vattnen. Vinden låg hårt på, och deras nederlag
blev fruktansvärt. I den växande stormen flydde på
kvällen ömkliga rester av den ryska flottan till havs. Så
lyktade segern vid Svensksund, vars stora minne firats
just i somras. Det var slut med ryska inblandningar i
Sveriges inre angelägenheter.
Men Rysslands lust att erövra Finland hade endast
eggats ytterligare. Aderton år senare, då tsar Alexander
var allierad med Europas allsmäktige diktator Napoleon,
ryckte ryssarna utan krigsförklaring in i Finland. Det var
i februari, och ingen hjälp kunde fås från Sverige. Vid
Tavastehus var dagen redan utsatt för batalj, då
överbefälhavaren, den maklige Klingspor, anlände från
Stockholm med Gustav IV Adolfs order att spara armén till
sommaren. I stor hast retirerade Klingspor norrut, i
inbillningen eftersatt av överlägsna fiender.
Först på våren skedde en vändning. Vid Siikajoki fick
Klingspors generaladjutant Adlercreutz se att ryssarna
glesnade i centern, medan de företogo en rörelse för att
kringgå de svenska trupperna. Strax gav han order om
anfall; det blev het strid, och fienden slogs tillbaka över
älven. Och högre upp, vid Revolaks, lyckades man
överrumpla en fristående rysk avdelning. Nu gick färden
söderut. Sandels och hans savolaksare trängde raskt ner
ända till Kuopio, och där försvarade de sig hela sommaren
mot övermäktiga ryska styrkor. Vid Lappo segrade
Adlercreutz och Döbeln den 14 juli. Nu lågo vägarna till
mellersta Finland åter öppna. Men den stora segern
utnyttjades inte, och Finland förblev utan effektivt understöd.
Bud kom i stället att Sveaborg fallit genom förräderi.
v\y
"Soldater!
Jag har samlat armén,
att tillkännagiva, det en
preliminär
Fredsavhand-ling den 17 september
blivit gjord mellan Svenska
och Ryska makter. Denna
fredstidning slutar ett
förhärjande krigs alla
olyckor. Den bör visserligen
vara ett glatt budskap,
helst Sveriges uttömda
källor icke tillåta
fortsättning av en strid,
börjad av politiskt misstag,
och som i tvenne år
av-tynat alla dess krafter.
Men Finland frångår Sverige, Riksgränsen blir Tomeå älv!
Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen av Svenska
kronans område; — Sverige mister för alltid den stolta Finska
nation, sitt kraftigaste stöd. Ej nog härmed; Svenska armén
förlorar kärnan och betydligaste andelen av dess krigsmakt.
Moderlandet är krossat, försänkt i sorg och saknad över
oersättliga uppoffringar. Men den visa Allmakten har beslutat våra
öden; de måste således mottagas med tålamod — med
undergivenhet.
Soldater! Kamrater! Bröder! I, som under loppet av nyss
avslutade krig med så mycken trohet och mandom, trots fientliga
härens talrikhet och oförmodade översvämning med vapnens
sinnliga styrka vid Siikajoki, Revolaks, Pulkkila, Lappo,
Kauhajoki, Alavo, Etseri, Lappfjärd, Nummijärvi, Jutas och
Iden-salmi m. m. besegrat fienden. — I, som på egen hand återtogen
halva Finland — I, som slutligen övermannades av en
mångdubbelt överlägsen styrka att lämna Finska gränsen — I haven
sedermera med ståndaktighet stridt för moderlandets Svenska
jord — I härvarande ären pretiéuse kvarlevor av den stolta
Finska nationen och dess tappra krigsfolk; — det är ock till
Eder jag bör och jag skall, med upprört hjärta, förkunna
Konungens, Riksens Ständers, Svenska folkets, Svenska arméns,
mina förmäns, mina medbrÖders, min egen — ja, allas
uppriktiga tacksamhet.
Konungens nådiga välbehag — Riksens Ständers ömma
välvilja — Svenska folkets beundran — Svenska arméns
högaktning — mina förmäns vänskap — mina medbröders erkänsla —
min egen tillgivenhet — för Eder, är det offer, som åt Eder
helgas och av mig frambäres.
Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet,
jag å allas vägnar till Eder yttrar, är i lika förhållande. Till
dennas tolkning fordrades en vältalares hela förmåga; — men
jag är soldat. — Soldat! vad stolt benämning? då jag har denna
titel av Eder — för Eder — och med Eder. Emottagen då ett
upprört hjärtas okonstlade tankar; och I, Svenska Trupper, som
vid detta sorgbundna tillfälle ären närvarande, varen levande
vittnen till Svenska moderlandets oinskränkta tacksamhet. —
Svenskar! varen stolta över att ha sett dessa Finska lämningar!
Minnens dem! Högakten dem! — Se deras avtynade kroppar,
deras bleka ansikten, — de bära vedermälen av deras trogna,
änskönt fruktlösa bemödanden att befria sin fosterbygd under
förflutna åren! I Finnar! När I återkommen till fosterbygden, så
frambären Svenska folkets tacksamhet till Eder nation. Veten,
att änskönt I återvänden med utslitna kläder, med genomskjutna
eller avstympade lemmar, medfören I likväl en rättskaffens
krigs-mannasjäls dyrbara prydnad. Fiender till Svenska moderlandet
kunnen I aldrig bliva, därom är jag förvissad; men förbliven
allan tid dess vänner! Skulle det nya herraväldets makt hindra
Eder önskan och viljas utövning, så låten med hjärtats och
tankens tysta språk välsignelse tilldelas moderlandet! Påminnen
Edra barn därom. Vi skola från släkte till släkte välsigna Er
— högakta Er!
Ett beder jag Er: att när I nalkens de stallen, varest vi
besegrat våra fiender, och då I där sen den usla sandhög, som
betäcker våra stupade kamrater, — given deras stoft
välsignelsens suck; — de hava dött hjältar — och deras aska vårdas
av ärans vålnader. I kännen människohjärtats mångfaldiga
nycker, dess anlag att hastigt välja föremål, som det tror sig aldrig
förgäta; men knappt äro några veckor förflutna, förrän
ostadigheten gjort ett annat val. Ty tiden förändrar allt — med den
glömmes allt. Dock försäkrar jag Eder, och I skolen själva
finna det, att krigsmannasamband, knutet vid strid — faror —
blod och död, upplöses aldrig. Sålunda ären I och vi förvissade
om varandras kärlek; ty krigsmannabrödraskap räcker levnadens
tidslängd; och den tacksamhet, jag Er förkunnat och nu
förkunnar, har med detta vårt samband en oupplöslig förening.
Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från
mina ögon, skulle de strömma — och varje droppe försäkra Er
om min vördnad — min vänskap!!!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
