Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när budskapet kom
lades man i små grupper för att tigande ta del av de sista
nyheterna.
Genom upprepade radioutsändningar kunde allmänheten
få en någorlunda klar bild av vad som inträffat och
ändå ... ingen ville tro det!
Och naturligtvis kommo genast de vilda ryktena och
utförde en krigsdans under några timmar: Ryssarna hade
inte bara bombarderat Finland, de voro redan inne i den
svenska skärgården, några ryska spaningsplan hade
siktats över Stockholm — o. s. v.
Men trots allt mottogo svenskarna stöten med ett
bistert lugn som på intet sätt harmonierade med den
strålande vackra höstdagen.
Telefonerna belägrades liksom telegrafen för att uppnå
förbindelse med Finland, och de många tusen svenskar
som ha finska släktingar och vänner uppbjödo alla sina
krafter för att komma i kontakt med sina kära eller
vänner. Säkerligen var den första spontana känslan viljan
att hjälpa och bispringa. Men det var tyst från Finland.
Inga telegram gingo fram under de första kvalfulla
timmarna, och telefonen var stum. Meddelanden ingick att
flygförbindelserna avbrutits, att båtarna till Finland icke
skulle komma att gå och att inga fartyg heller voro att
vänta från Finland.
Det talades om mobilisering, och man väntade i många
svenska hem med andlös spänning varje nytt meddelande
i radioapparaterna.
Och när så detaljerna från den ryska raiden kom
och skildringarna av krigets första dag fyllde tidningarna
gick det en våg av förbittring över landet. Inte på
generationer hade det inträffat som nu skedde: att svenska
folket som i ett trollslag förvandlades till en nation, ett
enigt folk med endast en vilja: den att skynda till det
finska broderfolkets hjälp.
Det var i det ögonblicket som den svenska
frivilligkåren föddes.
Som ett utomordentligt talande dokument över vad folk
kände och tänkte under dessa Nordens mörkaste minuter
på sekler anför jag här nedan ett brev från en
journalistkollega, medarbetaren i Stockholms-Tidningen Sven
Haglund (signaturen Finn):
Jag befann mig i Stadsgården — på Sjömansinstitutet för
att samla material till en artikel, då någon kommer in och
säger att Helsingfors är bombarderat. Jag trodde det inte —
ingen trodde det. Men jag grep efter telefonen och ringde
till tidningen: Jof
Då kändes det plötsligt så tomt kring mig. Jag föreställer
mig att ungefär så skall det kännas, när man störtar från en
flygmaskin och räknar med små chanser att klara sig. Jag
skyndade ut, och jag såg staden på ett nytt sätt — Stadshuset,
Slottet, Storkyrkan, Gustaf III :s staty. Hur länge skulle vi få
behålla allt detta? När skulle stunden komma, då också det
här skulle bombas? Jag kände mig bortkommen — som i
narkos eller kanske snarare som efter narkos, när man ännu inte
riktigt urskiljer verkligheten.
På kvällen talade biskop Berggrav från Oslo i radio och
citerade en svensk droskchaufförs yttrande på förmiddagen:
”Jag skäms över att vara människa.”
Men riktigt så hade jag inte känt det. Jag tyckte det var
så meningslöst att vara människa. Och att ha Varit det så
länge! Att i ett helt liv ha arbetat på att till sist nå fram
till katastrof och kaos.
Först efter någon dag kom den verkliga reaktionen, då det
återigen var meningsfullt att vara människa och få följa och
stödja kampen.
Sven Haglund.
Blixtsnabbt spred sig den fruktansvärda nyheten från
Stockholm över allt Sveriges land. Sällan har en nyhet
mottagits så som denna. Det fanns inte en radioapparat
som inte samlat mångdubbelt större antal lyssnare än
vanligt. På tysta skogsstigar gingo buden till dem som
inte voro utrustade med radio. Det berättas om folk som
åkte skidor fem, sex mil för att underrätta granngårdarna
om att ”ryssen är över oss och Finland”. Ute i
Stockholms skärgård vet jag fall, då man tog till årorna mitt
i natten till den 1 december för att i hård vind och över
upprörda fjärdar komma till närmaste telefon för att få
senaste nytt.
Det var inte i så värst många svenska hem man sov
den natten.
Man kunde inte underlåta att på något sätt tänka
tillbaka på svunna orostider, då vårdkasarna och budkaveln
talade om att östern dragit på härjarstråt. Tyst och
lugnt som då togs stöten. Den nya tidens vårdkasar
brunno inte förgäves, och budkavlarna fyllde som då
sin uppgift... _____
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
