Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om det ryska anfallet.
När Finland för drygt 20 år sedan blev självständigt,
övertog det automatiskt vakttjänsten vid Nordens
östra front. Och Finland kände sitt ansvar. Visserligen
proklamerade Sovjetunionen högt och heligt sin fredskärlek
och slöt ett 10-årigt fredsavtal med Finland. Men Finland
var misstroget och stärkte efter råd och lägenhet sitt
försvar.
Med starkt intresse följde man på initierat svenskt håll
dessa försvarsförberedelser, och i månget svenskt sinne
hade man kommit till klar insikt om att Finland stod på
vakt mot öster ej endast för egen del utan för hela den
västerländska kulturvärlden och ej minst för vårt eget
land.
Bland denna grupp svenskar var det som
frivilligrörelsen slog rot, och förberedelserna för organiserande av en
svensk frivilligkår hade i själva verket börjat redan innan
kriget bröt ut.
Den s. k. Finlandskommittén, som var avsedd att
handhava alla de uppgifter av olika slag, vilka höra samman
med uppsättande av en frivilligkår, bildades den 4
december 1939.
Redan då förelåg en av överstelöjtnanterna Dyrssen,
Ehrensvärd och Tamm uppgjord organisationsplan för en
svensk frivilligkår i Finland med beräknad styrka
av ungefär 7,600 man, uppdelad på tre stridsgrupper.
Denna kår var planerad att uppträda såsom en
självständig operativ enhet, omfattande infanteri, artilleri,
luftvärn, nödiga specialförband och flyg. Enligt planen skulle
kåren insättas i Nordfinland, där avstånden voro mycket
stora. En följd härav var krav på stor rörlighet både hos
individen — skidkunnighet sålunda nödvändig — och
i fråga om förbanden, vilka för ändamålet borde vara
väl rustade med motorfordon.
Närmast gällde nu att få rekryteringen i gång fortast
möjligt.
Det var för Finlandskommittén från början klart, att
ett snabbt uppsättande av en frivilligkår icke var möjligt
utan vissa statliga medgivanden. Värnpliktiga måste få
tillstånd att lämna landet, och officerare måste få rätt
till avsked och återinträde i tjänst. Vidare måste man få
rätt att köpa viss utrustning ur tillgängliga förråd. Det
tog en dyrbar tid att få dessa tillstånd. Regeringskris
hade inträtt, och det utrikespolitiska bedömandet var
ingalunda lätt.
Väntetiden, som naturligtvis fördröjde rekryteringen,
användes emellertid till att breda ut
rekryteringsorgani-sationen. För själva registreringen av de frivilliga
upprättades landet runt frivilligbyråer, underordnade en
central personalbyrå i Stockholm. Efter ett par veckor hade
ett femtiotal frivilligbyråer kommit till stånd. Vid
fredsslutet uppgick antalet till 123. Vid sidan av byråerna
organiserades lokalkommittéer för omhänderhavande av
vissa sociala uppgifter i samband med frivilligrörelsen.
För en snabbrekrytering var det givetvis även
nödvändigt med en energisk upplysnings- och propagandaverk-
Generaldirektör GÖSTA MALM
blev ordförande i Finlandskommittén efter
omorganisationen i början av februari 1940.
Drivande kraft i Rikskommittén och i den
svenska hjälpen för återuppbyggnadsarbetet
i Finland.
samhet. Men också här mötte till en början stora
svårigheter, som endast så småningom undanröjdes. Detta gällde
framförallt möjligheterna att annonsera och propagera
genom den dagliga pressen. Under januari kom man dock
så långt, att man i pressen fick propagera för
rörelsen över så gott som hela pressfronten. Först i början av
mars blev det möjligt att mera utförligt få tala om
frivilligrörelsen i radio.
Den effektivaste propagandan skedde på möten med
föredrag, vilka ordnades i stort antal landet runt, och vid
vilka många vetenskapsmän och författare lämnade en
högt skattad medverkan. Dessutom utgåvos flygskrifter
och lämpliga propagandabroschyrer.
I denna propagandavérksamhet hade man också ett
verksamt stöd av de olika ungdomsorganisationerna och
ej minst av de ledande krafterna inom Sveriges
Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Efter avtal genomfördes av
Reso (folkrörelsernas reseorganisation) en synnerligen
effektiv och välordnad propagandakampanj med början i
senare hälften av februari.
Av stor betydelse för vinnande av anslutning från de
breda lagren var naturligtvis Landsorganisationens
inställning. Tidigt kom man till klarhet om att ledningen
sympatiserade med frivilligrörelsens syften. Men det dröjde
av olika skäl till senare delen av februari, innan
Landsorganisationen öppet rekommenderade frivilligrörelsen till
landets arbetare.
Vid denna tidpunkt hade från svenskt regeringshåll öppet
tillkännagivits, att Finland ej kunde räkna med militärt
ingripande från svenskt håll. Den enda väg, på vilken
Finland kunde få det tillskott av soldater, vars
trängande nödvändighet alltmer framträdde, var genom
frivilligrörelsen. En stor del av det svenska folket hoppades
och trodde på att tillströmningen av frivilliga framförallt
från Sverige skulle ge det tillflöde av män Finland
behövde för, att föra kriget till ett framgångsrikt slut. I olika
etapper bereddes även så småningom möjligheter att få
frivilliga rekryter bland inkallade’ värnpliktiga. I slutet
av februari var man kommen så långt, att relativt goda
förutsättningar förelågo att få stor anslutning av frivilliga
från de i norr förlagda svenska trupperna. Man skulle i
dem ha fått fullt utbildade, färdiga soldater. När freden
kom, voro vissa förband av dylika frivilliga färdiga för
uppsättning, men det var tyvärr för sent. Energisk aktion
hade samtidigt igångsatts genom de s. k.
kamratföreningarna för att få frivilliga ur de i mellersta och södra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
