Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick första kontingenten norrut.
därifrån till Röda Korsambulansens främsta pluton i
Kemijärvi eller till bassjukhuset i Muurola. På denna
senare plats hade doktor Odelberg avlösts såsom chef av
doktor Palmer. Sjuka och sårade hästar fördes i
hästtransportbilar från fronten till hästsjukvårdskompaniets
stall i Leveranta, norr om Kemijärvi.
Kemijärvi blev på detta sätt en för kåren viktig plats.
Där insattes som chef och etappkommendant major
Lundgren, som till sitt förfogande fick en mindre stab,
luft-värnsförband och en del av det finska poliskompani, vilket
tilldelats kåren. Till Kemijärvi förlädes även det främsta
av kårens fältpostkontor.
För kårens underhåll arbetade även de finska lottorna.
På kokplatser och utspisningsställen, på expeditioner och
kontor, på hjälpplatser och sjukhus, på
luftbevaknings-stationer och telefonplatser, överallt voro lottorna, aldrig
sveko de, aldrig tröttnade de, aldrig tvekade de att åtaga
sig det grövsta eller farligaste arbete, aldrig begärde de
något för egen del. Till dem står kåren i en oförglömlig
tacksamhetsskuld. .
Vid fronten lågo trupperna i sina skyddsrum, ”korsun”,
sina av finnarna ärvda papptält, sina svenska tälthyddor
och, där den ryska elden tillät det, i sina
Kölsta-hus. Artilleriet, två 7 cm batterier, under äldste
batterichefens, kapten Ohlsons, befäl bekämpade då och då
något upptäckt mål, fientligt artilleri eller förläggningar
i byn Märkäjärvi. På nätterna utgingo spanings- och
förbindelsepatruller. Jägarkompanierna hade vidsträckta
uppgifter. Så framgick bl. a. II. gruppens jägarkompani
under löjtnant Grafström till ett spaningsanfall i ryggen
på de ryska trupperna vid Märkäjärvi. Det mötte
härvid överlägsna ryska krafter, som omringade den
svenska styrkan, men efter en tapper och för ryssarna
förlustrik strid, lyckades kompaniet bryta sig igenom och
taga sig tillbaka medförande sina sårade, från ryssarna
taget byte och viktiga underrättelser. Luftvärnet och
jaktflyget var i ständig verksamhet, ty icke blott orterna
bakom fronten och trupperna vid denna bombarderades
ofta, utan de ryska flygarna höllo vägarna under en sådan
kontroll, att varje färd på dem under dager var ett
riskfyllt företag. Ordonnanser och transportförband skötte
dock sin tjänst, trots detta och trots förluster genom
flygarnas kulspruteeld, kallblodigt och utan att tveka. Ett
ryskt spaningsanfall mot II. gruppens bevakning
avvisades med blodiga förluster för angriparna. Allt sedan de
finska trupperna avlösts, lågo de frivilliga i omedelbar
stridskänning med fienden. De hade visat att de kunde
slåss, den svenska fronten höll.
Så kom den 13 mars. Kåren räknade nu 8,700
utbildade och utrustade män, varav 725 norrmän. III.
gruppen hade påbörjat transport till Kemijärvi. Den stund
nalkades alltmer, då kåren i ett anfall skulle få visa vad
den verkligen dög till. Den stunden skulle dock aldrig’
inträffa. Tidigt på morgonen den 13 kom från
högkvarteret ett första meddelande om det förestående fredsslutet.
Ungefär samtidigt som detta nådde stridsgruppen
började mot hela dennas front och djup en intensiv rysk
artilleri- och granatkastareld, kombinerad med flyganfall.
Senare följde några framstötar av svaga infanteriförband.
Rovaniemi och Kemijärvi bombarderades från luften.
Frivilligkåren fick under dessa timmar omedelbart före
fredsslutet sina största förluster i stupade och sårade, men var
man gjorde lugnt och kallblodigt sin plikt, och
stridskraften var obruten, då de sista skotten strax efter
tidpunkten för stilleståndets inträdande avgåvos, och de sista
bomberna fälldes mot Kemijärvi.
Fredsvillkoren inneburo för den svenska frontdelen, att
ryssarna skulle draga sig tillbaka till trakten av Salla.
Kontrollen av att detta skedde överläts på de finska
trupperna. Frivilligkåren stannade i sina ställningar och
avvaktade vad som skulle ske. Under tiden byggde kårens
ingenjörkompani en ny bro vid Joutsijärvi i stället för den
under striderna förstörda. Många framtidsprojekt
diskuterades, men till slut erhölls besked, att kåren skulle
avvecklas. Detta gick dock icke med ens. De finska
järnvägarna voro överbelastade med evakueringstransporter
från de avträdda områdena. Kårens bilkompanier deltogo
också i dessa, ett i trakten av Nyslott och ett i norra
Finland. En minnessten restes på den plats, där
överstelöjtnant Dyrssen stupat och avtäcktes vid en enkel
högtidlighet. Även på andra platser komma stenkummel att
minna om vad som där tilldragit sig. De stupade hedrades
vid en minnesgudstjänst, och den 26 mars avtackade
fältmarskalk Mannerheim vid en stämningsfull ceremoni
först kårens huvuddel vid den forna fronten och därefter
III. gruppen och depån i Kemi.
I slutet av mars började återtransporterna, som
utfördes med bil till Rovaniemi, där huvuddelen av materielen
inlämnades, och därefter med tåg till Torneå och vidare
hem. Först i slutet av april var kåren i sin helhet
avvecklad. Sist lämnades Finland av bilförbanden, som i
det sista hjälpte till med transporter från det nu
öppnade och för hela Norden plötsligt så viktiga Petsamo,
samt av depån.
Svenska Frivilligkåren var ett minne blott, ett minne,
som dock skall leva hos deltagarna och, som de hoppas,
även hos deras finska kamrater. Minnet vårdas av det
på slagfältet vid Märkäjärvi bildade ”Förbundet Svenska
Frivilligkåren”.
Ett leende och en fast handtryckning. De visste vad de gåvo sig in
i och vad de voro beredda att offra. Vad framtiden faktiskt skulle
bära i sitt sköte var dem dock förborgat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
