- Project Runeberg -  I österled : En bokfilm om svenska frivilligkåren /
35

(1940) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ter för den anfallande. Även om inte så
många svenskar fingo vara med och skjuta
ned de närmare 10 plan, som fälldes,
så såg vi i alla fall vad svenskt luftvärn
kan uträtta.

I Äbo stiftade jag bekantskap med
många finska vänner, som jag nu med stort
utbyte brevväxlar med och på så sätt
upprätthåller kontakten med — mitt andra
fosterland. Dessa ord säger mer än många,
långa fraser. Jag tror att ett land som
kämpar för sin frihet, aldrig kommer att dö.
Finland skall leva!

Bengt Jändel, 6223,
lv-batt. Journalist.

Man sade oss att ”Finlands sak är vår”.
Vi kände det så. Ingen händelse ute i
världen har för mig personligen varit
mera skakande än krigsutbrottet i
Finland. Man var inte längre åskådare, inte
längre neutral — med all sin känsla och
övertygelse var man engagerad på den ena
sidan. Man hade inte kunnat känna
annorlunda om ens eget hemland varit i
krig. Mer behöver inte sägas om
orsaken till att man följde frivilligkårens
maning. Det fanns intet val.

Min personliga beundran för Finland,
för dess soldater, dess folk, dess kultur,
dess lyrik är och var stark. Likaväl —
och ingen finsk fosterlandsvän skall väl
förundra sig däröver — var det mera för
Sverige än för Finland jag önskade göra
en insats. Jag hade en intensiv känsla av
att mitt eget land var i dödsfara. Och
den känslan bottnade i en orubblig
övertygelse om de båda ländernas oupplösliga
historiska, politiska och kulturella
gemenskap.

Vad jag kanske längst skall minnas är
förutom fredsslutets bittra besvikelse, när
jag, då vi följde några stupade kamrater
till tåget hem, oförmodat råkade en
personlig vän men motståndare i åsiktsfrågor.
En starkare känsla av nationell gemenskap
över partier och åsiktsgränser har jag
aldrig, vare sig förr eller senare, erfarit.

Peder Sjögren,
Sergeant 595, Gr. I, 1
skyttekomp.
Författare.

Först i Finland, vid Sallafronten, i
Märkäjärvis kalla, blodiga skogar — dit
jag, uppriktigt sagt, begivit mig mycket
för att de i min krets som voro yngre än
jag, starkare än jag och i bekvämare
omständigheter än jag, skulle blygas för att
ligga kvar på sina schäslonger vid
högtalaren i behagligt avlyssnande av
hjältefolkets rop — där fick jag för min ringa
del erfara hur oändligt olika varandra de
nordiska folken äro till sitt inre v\äsen. Mer
än en dyrbar timme, då vi nere i
jordkulorna kring ”finnspisen” skulle haft
rätt att slänga oss baklänges över
renhudarna och sova, offrades på att
gemensamt förbluffas över detta faktum,
medan ryssgranaterna visslade och pepo
hemtrevligt eller brakade av där uppe
bland stammarna. Men när vi började
skönja detta faktums betydelse, stärktes
vår kamplust.

Vi nordmän är bröder. Inte därför att
det låter vackert att säga så. Utan helt
enkelt därför att vi ha samma moder —
Norden, Skandinavien. Men just därför
att vi är bröder är vi alla — ty detta är
en naturlag — lika till det yttre och
fullständigt olika i vårt inre. En brödraskara,
där inte brödernas inre är varandra olika,
är en sjuk och livsoduglig brödraskara.
Men därför att vi är varandra så olika,
duga vi något till gemensamt. Därför
behöva vi varandra. Därför ha vi kraften
och lyckan att kunna hjälpa varandra,
skydda varandra, styrka varandra och

högakta varandra.

S. Alvar Swensson,
Fänrik 1035, Gr. II, 2
förbandplatsen,
batt.-läk. Medicinare.

Anmälde mig den 1 dec. Upplever man
ett tidsskede av betydelse som detta, vill
man om möjligt vara med, där avgörandet
faller. Finland tog upp kampen mot det
överskyggande onda i vår tid — och
visade oss vår väg. I väntan på att kåren
skulle taga fast form ökades med
tidningarnas skildringar av vad som hände så

nära en själv, förvissningen, att man var
vittne till något stort — att Finland stred
en för varje dag och för varje timme
historisk strid. Finlands strid för sin
självständighet gällde även oss, och således var vår
samhörighet med finska folket självklar.

Finnen gav oss många lärdomar. Det
som gjorde mest intryck på mig, var hans
outtröttliga trosvisshet. Så blev också det
omöjliga möjligt. Till detta kom hans
värdiga lugn och lågmälda humor.

Jag var på en finsk förbandsplats. Den
enkla hjärtligheten mellan kamraterna där
slog mig. En hade fått ryggen illa tilltygad
av skärvor. Det skämtades vid
omläggningen försynt om de ovanligt fina
underkläder han nu fick. Den förbandsplatsen fick
i detta avseende bli mönster för vår. En
hälsning till dess unge läkare dr
Franken-hauser.

Den svenska kåren växte i värde dag för
dag och visade, när det gällde, att den
höll. Svensken är bäst, när han sätts på
rätt spår och får rätt uppgift. När han så
blir varm i kläderna, ”är han också här
värst mot slutet”.

Av förbandsmateriel, instrument och
medicin fanns vid fronten alltid vad som
behövdes. Så vitt jag vet inträffade ej
dödsfall i ”civila” sjukdomar inom kåren.
(Sulfonamiden var även här mången gång
räddningen.)

Ljusaste minnet är kamratskapet. Bakom
detta och som drivkraft och inspiration
stod alltid vår varmt avhållne gruppchef
överstelöjtnant Viking Tamm.

Per-Erik von
Sergeant 487, Gr. II,
3 skyttekomp.
Lant-bruksstud.

Jag gick ut som frivillig därför att jag
anser att Sverige och Finland har
gemensamma intressen att bevaka men också
därför att finnarnas beslutsamhet och
kraft att ta upp kampen mot en stormakt
för att värna hem och frihet grep mig
djupt. Jag måste helt enkelt för deras
rättvisa sak bidra med det enda jag
kunde förfoga över, min egen person, och
hoppades också att min vinterutbildning i
Boden kunde bli till nytta.

Aldrig glömmer jag när vi i slutet av
februari mötte finnarna i Märkäjärvi. De
kommo susande på skidor i f. d. vita
snö-ställ och svarta i ansiktet av ingniden aska
som skydd mot kölden, strålande glada att
bli avlösta och få några dars permission
efter att ha legat i fält sen krigsutbrottet.
Äntligen fick vi ge ett handtag åt dessa
män som skänkt oss ett enastående
exempel på att försvarsvilja och mod är något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:15:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/osterled/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free