Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkelt och självklart! Åldringarnas,
kvinnornas och ej minst de finska barnens
outtröttliga arbetsamhet bakom fronten, över
måttet av sina krafter, hör till det man
alltid skall minnas. Ingen nation kan i
längden föra en isolerad politik, och denna
vinters möte med verkligheten har
ytterligare stärkt mig i den förhoppningen, att
Norden skall samlas till en makt som inger
respekt genom försvarsvilja och hand-
lingskraft.
Carl Cramér,
överser-geant 2116, kärstaben,
avd. 2. Regissör.
För några år sedan gjorde jag en resa
till Moskva för att studera den ryska
teaterkonsten, och på återvägen stannade jag
några dagar i Helsingfors för att få en
inblick även i Finlands teater. Genom
välvilligt tillmötesgående av teatercheferna
Kalima, Rönngren och Fazer m. fl. blev
den något av en upplevelse.
Hela den stämning av vaken, kämpande
kultur, som då slog emot mig från de
kretsar på båda sidor om rampen, som jag kom
i kontakt med, kom mig att se på mitt eget
lands kultur med helt andra ögon. Här, hos
den nordiska kulturens utpost, förnam jag
dallringen av den livsnerv, som för oss alla
i Norden är bärande och skapande. Här låg
det naturliga bandet mellan levande
tradition och sökande nutid blottat.
Från denna tid visste jag var vår kulturs
frontlinje gick. Och när jag förstod
innebörden i den fara som hotade, var det en
naturlig sak, att jag skulle byta ut min
svenska beredskapsuniform mot en finsk.
tecknade testamente må citeras, de spegla
bäst min stämning och mina motiv:
”Jag har sedan Finland angreps gått
i spänning, oro och vånda. Plågats av att
sitta med händerna i kors och endast
passivt läsa om dessa tappra bröder, som
kämpa även vår strid. Jag tycker det är
en mans uppgift som kallar mig. — Jag
reser alltså av en oemotståndlig inre drift;
jag har varken vänner eller fränder i
Finland.
Men jag vet, att om jag stannade
hemma nu, skulle jag hela mitt liv
känna mig som en stackare. Jag har mitt
livs chans att få leva en mans liv och
göra en insats med livet på spel för en
stor och rättvis sak. Och jag känner
behov av att handla, då mitt land ej kan
göra det.”
Den tid som förflutit och de händelser
jag upplevat sedan dessa ord skrevos, ha
ej förändrat min inställning.
Nils-Ivar Roslund,
Fältväbel 242, adj. vid
kårstabskomp.
Redaktör.
Några rader ur mitt julafton 1939 dag-
från kontorspulpeter
Arne Malmsten,
översergeant 12514, bitr.
krigskassor.
Ombudsman i Sveriges
Nationella Förbund.
Det var med mycket blandade känslor
som jag tog steget fullt ut och anmälde
mig som frivillig i den svenska
frivilligkåren. Att få vara med i den historiska
kampen för Nordens frihet var ju så pass
lockande att tankarna icke ett ögonblick
kunde lämna frågan. Men som skåning
måste man ju fråga sig om klimatet var
så hälsosamt. Ryktena förmälde om de
finska skidlöparnas sagolika bragder, och
det var icke utan att man i andanom såg
sig själv mödosamt stappla fram, sig
själv mm knappast fienden till skräck
och varnagel. Nåja, ledningen för S. F. K.
hade tydligen tagit även detta med i
beräkningen. Redan i Torneå gallrades vi
”icke skidkunniga” ut ifrån de övriga.
Efter en tids vistelse i depå fick jag min
placering vid krigskassan (huvudkassan)
i Torneå. Genom denna verksamhet kom
jag i kontakt med den finska
befolkningen, och det är om denna jag här vill
skriva några tacksamhetens rader. Den
gjorde sitt allra yttersta för att hjälpa
och reda upp där något brast. Att kunna
mottaga och härbärgera tusentals män, av
vilka åtskilliga långt ifrån voro några
konfirmander, och samtidigt i alla situationer
behålla sitt tålamod och sin gästvänlighet
anser jag, enbart detta var ett bevis nog
för påståendet, att det finska folkets
nerver tål hart när vilka påfrestningar som
helst. Det knöts också många
vänskapsband mellan denna befolkning — jag
tänker då närmast på Torneå och Kemi —
och den svenska frivilligkåren,
vänskapsband som kan komma att betyda en hel
del i framtiden. Den dag jag lämnade
Torneå kom ett äldre par fram till mig
och sade: ”att de icke kunde fatta att
pojkarna nu drog bort för att aldrig
komma tillbaks. Vi tycka precis att ni
allesammans äro våra pojkar.” Jag tror att
det var många av den finska befolkningen
som kände så. Och det är icke utan att
vi, då vi nu i våra tidningar läsa om
Torneå, Kemi, Rovaniemi tycka oss läsa
om orter och människor som vi höra
samman med, och att vi äro knutna
samman med band som endast krigsgemenskap
kunna skapa.
Karl-Edvard
Anderson, 3160, gevärsskytt
vid 1 komp. Gr. n.
Ombudsman.
Jag reste ut som frivillig, för att jag
ansåg det vara min plikt att efter bästa
förmåga bistå ett broderland, som ensamt
kämpade för hela Nordens frihet och
framtid. Såsom svensk har jag alltid haft
klart för mig nödvändigheten av att det
nordiska samarbetet tager mera fasta och
verklighetsbetonade former. Hade de nor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
