Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Motorcykelordonnansenia hade ett styvt arbete. Köld och
varga-väder krävde god utrustning.
Vid planläggningen av den svenska frivilligkårens
organisation var man på det klara med, att den
ingenjörtekniska verksamheten skulle få stor betydelse. Då man måste
räkna med att kårens totalstyrka skulle, åtminstone till
en början, bliva ganska begränsad, gällde det emellertid
att inte minska för mycket på de för strid direkt avsedda
trupperna. Slutsatsen blev att man i möjligaste mån skulle
begränsa personalen vid ingenjörsförbanden men tillföra
dem effektivast möjliga maskinella utrustning för att
därigenom nå erforderlig prestationsförmåga.
Redan tidigt beslöts att de ständigt i direkt samverkan
med infanteriet arbetande tekniska förbanden skulle
organiseras av ingenjörtrupp. Varje ”grupp” tillfördes därför
en ”plogpluton” om c:a 95 man, indelade i två
plogtroppar m. m. Dessa plogtroppar utrustades med moderna
hästdragna ”Lyckseleplogar” och kunde självständigt
upptaga plogspår i terräng, i vilka gruppens samtliga fordon
kunde gå fram. I plogplutonen ingick även arbetstrupp
för friläggandet av plogspår från stubbar och stenar m. m.
Denna arbetstrupp avsågs även för andra uppgifter,
såsom brobyggnad, sprängning m. m. Gruppen fick alltså
ett tekniskt organ som kunde lösa alla normalt
föreliggande uppgifter.
För arbeten något längre tillbaka samt för förstärkning
av plogplutonerna, då mera krävande arbeten förelågo,
organiserades ett motoriserat ingenjörkompani om två
bil-burna ingenjörplutoner och en motorplogpluton med bl. a.
4 traktorer. Varje grupp fick sin bil samt, utöver
handverktyg, en motorhandsåg och ett motorspett. Traktorerna
i motorplogplutonen voro av c:a 4,5 t vikt samt försedda
med hydrauliskt manövrerbara snöplogar. I kompaniets
tross ingick dessutom två lättare plogtraktorer, vilka
under längre marscher kunde förflyttas å lastbil. Kompaniets
totalstyrka skulle bliva c:a 165 man.
Att vägunderhållet å de fåtaliga men långa vägarna i
norra Finland skulle bliva en besvärlig sak stod klart.
För detta underhåll organiserades ett vägkompani av i
Vägar plogades
stort sett svensk typ, d. v. s. om två vägplutoner.
Kompaniets totalstyrka avsågs bliva c:a 120 man. För att
öka kapaciteten tillfördes kompaniet ett antal traktorer
med plogar, en åtgärd, som sedermera visade sig mycket
lycklig.
För handhavande av all ingenjörmateriel vid depån och
andra förråd avsågs en ingenjörmaterielgrupp.
Den ingenjörtekniska verksamheten vid frivilligkåren
leddes inom kårstaben av en ”ingenjöravdelning” om chef
och en adjutant.
Redän i början av december började
ingenjöravdelningen sitt arbete och kunde glädja sig åt förståelse och
välvilja från kårens militära ledning. Den högsta
ekonomiska ledningen blev helt naturligt en smula betänksam,
då programmet rullades upp, ty moderna ingenjörtrupper
äro dyrbara saker. Det ordnade sig emellertid och sedan
var det att gå ut i den civila marknaden och köpa ett
ingenjörkompani, ett vägkompani o. s. v. Traktorfrågan
var hela tiden ett brännande problem. I Sverige fanns
knappast användbara traktorer disponibla. Kårens två
första köptes på kajen i Göteborg.
Redan med de första frivilligtågen skickades
ingenjörofficerare för att organisera förbanden i Torneå och Kemi.
De uppsattes efter hand vid en självständig ingenjördepå
i trakten av Kemi, dit alla sändes, som vid den rstora
fördedningen i Torneå avdelades till ”ingenjörerna”. Först
organiserades plogplutonen till överstelöjtnant Dyrssens
grupp samt vägkompaniet. Det föreföll egendomligt att
vägkompaniet som ju skulle underhålla de bakre
förbindelserna, kom i första omgången men detta visade sig,
såsom framgår av det senare, mycket välbetänkt.
Omkring 25/1 var vägkompaniet klart och gick på
natten till trakten av Rovaniemi där det förlädes.
Kompaniet fick genast rika tillfällen till arbete.
Vinterväghållningen i nordligaste Finland hade av lätt insedda skäl
ej kunnat funktionera såsom önskvärt vore. Endast den
nödtorftigaste plogningen var utförd, och ruskningar
saknades praktiskt taget fullständigt. Kompaniet fick
omedelbart sätta igång att iordningställa vägarna från Torneå
och Kemi till Rovaniemi, därifrån till Kemijärvi och längre
fram mot fronten. En pluton förlädes i Kemijärvi. Genom
ett ständigt och målmedvetet arbete, ofta under
kulsprute-beskjutning och bombning från ryskt flyg, lyckades
kompaniet förbättra vägarna så pass att fältmarskalk
Mannerheim vid sitt besök hos kåren i mars sade sig aldrig
ha åkt på bättre vägar i norra Finland. Kompaniet utförde
även andra arbeten, bl. a. med traktorer dolda
uppställningsplatser för de båda bilkompanierna. Dessa
uppställningsplatser upptäcktes aldrig av det ryska flyget.
Lämpligheten av traktormateriel vid vägförband torde därmed
vara klar.
Alltefter som tiden framskred fick kompaniet allt större
arbetsuppgifter. Vid fredsslutet underhöll kompaniet en
vägsträcka av 50 mils längd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
