Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linköping, stapelstad - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linköping.
här af 5 k 6,000 man med sig. Han
var eà förvissad om svenskarnes
tillgifvenhet, att han till och medföresin
allard på slottet i Warchau tillredt
ett fängelse åt hertig Karl. I
början syntes Sigismunds företag
krönas med framgång. Snart stodo dock
de båda herrarne med sina härar i
Östergötland. Sedan, efter många
underhandlingar, konungen någon
tid varit belägrad på Stegeborg af
hertigen, drog han sig till
Linköping, dit han efter Stegeborgs
öfvergång snart följdes af hertigen.
Då konungen anländt till
Linköping, lät han d. 23 september hela
sin här gå ut till Torfvinge, och
lät han såväl här som vid Mörtlösa,
Kallersta och Åby borttaga alla
gärdesgårdar för att få en fri och
öppen plats. Derefter uppstäldes
hären i slagordning under
afvak-tan på hertigen, som nu skulle vara
vid Linghem. Då hertigen dock lät
vänta på sig, drog konungen snart
åter in hären i staden under
yttrande, "att Karl Buskekrypare törs
ej ut på slätten att låta se sig".
Hertigen hade emellertid slagit
läger vid Bjursholmen i Rystads
socken. För att försöka förekomma
en blodig strid mot sin konung,
sände han följande dag eller den 24
september Lindorm Ribbing in till
staden för att i vänlighet söka
uppgöra förlikning. Detta var
hertigens andra förlikningsanbud.
Konungens här var ännu förlagd inne
i staden, förutom en obetydlig del,
som med några kanoner blifvit
posterad öster om Stångån. Allt
syntes sålunda ganska lugnt. Efter
midnatt red dock Hans Wejer,
general för konungens rytteri, ut för
att rekognosera hertigens ställning.
Han stötte här på förvakten. Inom
kort möttes han af Anders
Lennartsson, som snart understöddes af
Henrik von Ahnen. Wejer
begärde då "på krigsmans tro och
lofven" ett samtal med den
sistnämde. Denne, som icke anade nå-
Linköpi ng. 353
got ondt, red fram till Wejer,
men just som han nalkades, ropade
Wejer till sina ryttare: "Gripen
den skälmen an och fånga honom."
Henr. v. Ahnen lyckades dock
undkomma de båda ryttarne, som
rusade på honom, på så vis att
hästen slog den ena ifrån sig, under
det att han skjöt den andra.
Sedan hertigen fått kännedom om
denna händelse, kallade han redan
samma natt till sig grefve Axel
Lejonhufvud, Anders Lennartsson
och öfrige fältöfverstar. Han
föreställde dem då, "huru allt hopp om
sakens vänliga biläggande vore ute,
efter hvarje skäligt vilkor till
förlikning afslogs och konungen
endast sökte öfverraska dem, som satt
sig till värn och försvar emot
honom. Enligt både den heliga skrift
och naturlig lag borde de derför ej
låta längre gå ut på tiden utan med
vapen försvara sitt lif, hustru och
barn, religion och frihet. Under
trogen bön till Gud om seger och
lycka skulle de gå löst på
fienden." Alla voro ense om att göra
ett angrepp. I dagningen den 25
september ryckte äfven hertigen upp
med sin krigshär. En tjock
dimma skall då hafva stigit upp ur
Stångån. Dimman skall dock,
berättas det af några, hafva hållit sig
så nära marken, att hertigen kunde
se, huru konungen kom tågande
öfver broarna. Andra åter veta att
berätta, att hertigen fått
underrättelse om rätta tillfället att göra anfall
på så vis, att han på förhand
kommit öfverens med biskop Petrus
Benedikt! och stadens borgmästare
Peder Eriksson, att dessa skulle
tillkännagifva detsamma genom
klämtning med domkyrkans storklocka.
Härmed må nu förhålla sig huru
som helst. "I samma ögonblick,
som Sigismund lemnade broarna",
skrifver en historieförfattare,
"tågade hertigen fram till anfall. Den
ena af hans härafdelningar förde
Anders Lennartsson och en Samuel
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
