Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linköping, stapelstad - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linköping.
Linköpi ng. 355
skulle rycka fram, kom konungens
skrifvare Nils Kask och ropade, "att
de skulle skona sina landsmän."
Det betraktades som en befallning
från konungen, och till följd deraf
stannade herr Göran vid bron och
hela regementet bakom honom.
Denna omständighet måste helt
naturligt utöfva det mest
ogynsam-ma inflytande på striden i sin
helhet. Konungens fotfolk började
förlora modet, man hörde t. o. m.
ropas, "att de voro förrådda af
konungen sjelf och af ryttarne", och
snart spredo de sig i flykt öfver
fältet nedåt bron, häftigt förföljde
af Anders Lennartsson och hans
ryttare. Vid bron tillropades denne
af Göran Posse, som var hans gode
vän: "broder, skola vi nu mötas
som fiender?" — Men Anders
Lennartsson svarade: "här gäller intet
broderskap, utan krut och lod!" —
och så .högg han in på
Westgö-tarne, hvilka genast togo till
flykten och trängde in på fotfolket.
Alla strömmade i en oredig massa
mot bron. En mängd trängdes i
vattnet och omkom, ännu flere
ned-höggos på stranden. Helt nära
bron stodo några qvarnhus, i
hvilka en del Polackar fattat stånd,
men, när hertigens kanoner började
spela mot husen, måste Polackarne
hoppa ut genom fönstren och
liksom de andra söka sin räddning i
flykten, hvarvid de dock antände
byggnaderna och bron, på det att
hertigen icke skulle kunna förfölja
dem.
Emellertid var slaget vunnet, och
hertigen skyndade att tacka Gud
för . segern. Han låg på knä och
bad, då den tappre Samuel Nilsson
kom till honom med helsning, att
konungen sändt Arvid Svan med
en trumpetare till stranden för att
underhandla om stillestånd. Karl
gaf då genast befallning, att alla
fiendtligheter skulle upphöra, steg
åter till häst och red ned till
stranden för att tala med Arvid tvärt
öfver ån. Hertigen uppställde sina
fordringar, och deribland såsom den
förnämsta, att Erik Sparre, Gustaf
och Sten Banér, Thure Bjelke och
Göran Knutsson Posse skulle till
honom utlemnas. Men under
samtalet kom en bösskula från staden
och träffade hertigen för bröstet,
så att märke syntes i harnesket.
"Är här förräderi på färde?" —
sporde hertigen häftigt men
lugnade sig, då herr Arvid försäkrade,
att det icke kunde vara annat än
ett af en händelse aflossadt skott.
Likväl berättas det, att i samma
stund en af konungens hofjunkare
kommit uppspringande till honom
och berättat, att han nedskjutit
konungens förnämsta fiende. "Det ville
jag icke, att någon af mitt folk
skulle hafva gjort!" — skall
konungen hafva yttrat.
De af hertigen uppställda
vilkoren framfördes emellertid till
konungen, och man kan lätt föreställa
sig, hvilket intryck de skulle göra
på de flyktade svenske
rådsherrarne. De bådo konungen rädda
sig, medan ännu hertigens kanoner
dundrade och förkunnade hans
seger jemte fåfangligheten af den
an-kargrund för deras offentliga
verksamhet, som de sökte. Sigismund
insåg den fara, som hotade dem,
och sände sin frände markgrefve
Edvard af Baden samt Erik Brahe
till hertigen. Denne var
obeveklig. De nämde herrarne skulle utan
undskyllan och bön lemnas i hans
händer att stå till rätta efter
Sveriges lag, hvilket skulle ske på en
riksdag i närvaro af kejserliga,
konungsliga och furstliga sändebud,
och hertigen utlofvade vid sin
salighet och furstliga ära, att till dess
intet ondt skulle dem vederfaras.
"Till eder, gref Erik", sade han,
"hafver jag ingen ovänskap. I egen
samma tro som konungen och
hafver handlat efter samvetet, men det
är icke förhållandet med de andra
fem. Och vill icke konungen god-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
