Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det osynligas värld - 5. Livet ur döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
också den känsla, som minst av alla präglas av den
hemska dubbelinställning som Freud kallar ambivalens
och Strindberg benämnde kärlekshatet?
Eller beror vår skräck för den döde på att han med
pinsam handgriplighet påminner oss om en sanning, som
vi visserligen teoretiskt känna men praktiskt aldrig vilja
se i ansiktet som en möjlighet: vår egen död? Eller är
den en illegitim ättling, ett sidoskott i vidskepelsens
jordmån, av den vördnad för döden, som skänker oss den
första övertygelsen om dess djupare mening i vår
tillvaro? Den är kanske allt detta i förening. Men denna
dunkla, oresonliga fruktan för de döda ger en egendomlig
makaber grundfärg åt all religion, som växer fram på
rent animistisk grund.
I jämförelse med vandringen till solens land i himlen
eller tron på de dödas uppståndelse företräder själatron,
animismen, saklighetens, förnuftets linje i dess mest
utpräglade form. Den animistiska dödstron har överallt en
säregen utilitaristisk prägel, en påfallande månhet om det
nyttiga, det egna intresset. Aldrig gör sig den religiösa
egoismen så hänsynslöst gällande. Här härskar verkligen
principen do ut des, jag ger för att du må ge igen.
Människans förhållande till gudarna, d. v. s.
förfäders-andarna, är mer eller mindre affärsmässigt. Kan man,
drar man sig icke för att lura andarna på deras andel,
och de å sin sida svara ofta med lömsk och oberäknelig
elakhet. Det gäller att hålla huvudet kallt och söka
överlista varandra.
En egendomlig förståndsmässighet behärskar från
början den animistiska världsåskådningen. Tron på andarna
får en påtaglighet, en självklarhet, en konsekvens, som är
mycket olik den fladdrande och ovissa spöktron i de
äldsta kulturerna. Ur iakttagelse och eftertanke utvecklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
