Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det osynligas värld - 7. De dödas uppståndelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
tonar i ett hav av ljus. Det är tydligt, att den bilden för
många tolkar deras hjärtas innersta längtan. Till mig
talar den egentligen blott om det ohyggliga armodet hos
våra mänskliga uttrycksmedel, då det gäller att ge en bild
av det vi hoppas. Skulle vi verkligen kunna tro på eller
önska oss ett liv i evigt overksam salighet, en oupphörlig
lovsång inför Guds tron? Är det icke vårt livs
dyrköptaste erfarenhet, att verklig lycka aldrig ligger i att taga
och njuta utan i att giva och tjäna. Skulle vi kunna bilda
oss en föreställning om livets fulländning som strede mot
allt som här varit vårt högsta mål och ideal?
Är det kommande livet ett verkligt liv, så kan det icke
blott vara en evigt oföränderlig, salig glädje. Till livet
hör smärtan lika väl som glädjen. Vandring uppåt, rening,
fullkomnande kan icke tänkas utan smärtans bad. Förstå
mig rätt. Jag behöver icke nödvändigt tänka på det
meningslösa, förödande, förhärjande lidande, som följt oss
på vår jordevandring. Jag kunde tänka även på den
kärlekens smärta, som Guds eget hjärta känner, då han
älskar de vilsegångna i sin värld och lider sin del av deras
kval.
Är det kommande livet ett verkligt, då kan det icke
vara ett för alltid avslutat och fullkomnat liv. Att leva är
att växa. Att leva betyder att i varje stund något nytt,
något som ingen anat eller förutsett kan växa fram ur
livskällans eviga djup.
Tron på uppståndelsens nya liv innebär alltså, att vi
acceptera tiden som den sanna och verkliga formen för all
reell tillvaro. Sltyggar icke vår tanke inför en evigt
varande tid? Skulle den icke göra oss lik de osaliga, som
enligt Dante »icke äga något hopp att få dö»? Om vår
fruktan för den oändliga tiden, vår svindel inför det
bottenlösa djupet har Pringle-Pattison en gång yttrat några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
