Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kärlek och sympati. Religionshistoriska variationer över ett bekant tema
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
ligheten är. Hade mannen, som for till Jeriko, aldrig
råkat i rövarhänder, hade han förmodligen till sitt livs
slut påstått med andra judar, att riktig kärlek aldrig kan
bo i en samarits hjärta.
Sympatien omfattar människan, sådan hon verkligen
är. Den låter människan vara vad hon är och gälla vad
hon kan; den överflödar av tillmötesgående och
förståelse. Den rör med bomullsmjuk hand vid vår ömtåliga
individualism, den blir aldrig närgången, rannsakande,
dömande. Intet under att den är oändligt mycket mera
sympatisk för den överkänsliga nutidsmänniskan än den
kristna kärleken. »Dess mänskliga nivå är högre.»
Kärleken riktar sig icke blott och icke djupast mot den
människa, som verkligen är. Kärleken gäller, säger Scheler,
icke blott det värde, som det älskade föremålet verkligen
har. Den består icke i ett känslosamt fördjupande i detta
faktiska verkliga värde. Kärlek finnes först, då där
kommer något nytt till: rörelsen, inriktningen mot nya
möjligheter, mot högre värden än de givna. Kärleken tecknar
alltid en idealbild av den verkliga personligheten och
ställer den fram som dess sanna och riktiga bild, som
blott ännu icke är helt förverkligad, är till blott som
anlag och möjlighet. Paulus uttrycker saken ofilosofiskt:
»Kärleken tror allting, den hoppas allting». Hur ofta ha
vi icke sett, att i en faders och moders kärlek lever
barnet icke sådant det faktiskt är utan sådant det borde
vara! Hur underligt har det icke ofta synts oss, att ett
helt liv av de mest förödmjukande besvikelser och sorger
icke kunnat utplåna den bild, som föräldrarnas kärlek
en gång sett. Hur ofta har icke denna kärlekens fåvitska
tro förhånats och beletts och hur ofta har icke kärlekens
dårskap dock till sist visat sig vara den kraft, som
ensam förmått lyfta ur förnedring och fall, där alla andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
