Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Psykologisk betraktelse över de tomma kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
käns och prästernas och åhörarnas många fel och brister.
Men vi få ej glömma, att den avtagande kyrksamheten
även kan bero på andra omständigheter, som till sist
varken prästerna eller menigheten kunna hjälpa. Vi äro vana
att lösa spörsmålet om människornas ställning till kyrkan
och särskilt till den gemensamma gudstjänsten blott som
ett religiöst eller ett moraliskt spörsmål. Jag hoppas
hjärtligt, att ingen må anse, att jag tar för lätt på en
fråga, vars allvar vi alla känna så djupt, om jag söker
visa, att saken även har en annan, en psykologisk sida,
där vi få lära känna ett sammanhang och en inre
nödvändighet av egen ordning. Vi ha nog en viss benägenhet
att inför tidens nöd och svårigheter söka att ikläda oss
en total ansvarighet, som är för tung för oss att bära.
Prästen har sin särskilda ansvarskänsla, som mången
stund vill trycka honom till jorden. Men det finns också
en särskild åhörarnas ansvarskänsla, kanske icke mindre
tryckande. Det är ofta verkligt synd om de små
menigheter, som i okyrkliga bygder med seg men hopplös
trohet samlas kring det övergivna altaret.
Ansvarskänsla måste vara nerven i allt arbete. Men
för att kunna bära det ansvar, som rätteligen tillkommer
oss, behöva vi ibland besinna, att det finns andra makter,
som verka i världen, än våra ansträngningar och vårt
goda eller bristfälliga uppsåt.
Intet kapitel i den moderna psykologien öppnar mera
lockande utsikter för den skärpta iakttagelsen än det, som
behandlar frågan om den enskilde och menigheten. En
människa ensam för sig själv vid arbetsbordet eller vid
boken eller i stilla eftertanke i en av de ensamma stunder,
som vi nutidsmänniskor tyvärr ha alltför få av, är, enligt
vad psykologien lär oss, alls icke lik samma människa,
då hon kommer tillsammans med en mängd av sina likar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
