Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stackars min Erik! Men du får ej
misströsta. Törhända kan jag förskaffa den
be-höfliga summan, och då sänder jag dig den
genast samt inväntar dig någonstädes. Hade
helst dragit till min Apollo, men också mitt
guld tryter. Ack, det finnes stunder så ljusa,
att man förglömmer, att tankens vingar och
heta önskningar ej äro färdemedel nog.»
Erik nickade instämmande, men han hade
ånyo börjat taga fatt på sina synteser.
»Erik, är jag intet för dig! Är det så, att
den söta honungen i de ord, du sagt mig,
endast dolt bitter malört, så vill jag vända
om och göra mig hård för din magnetiska
makt. Du skall aldrig skåda mig mera»,
utbrast hon förtviflad, »ingen tanke ägnar du
mig. Din konst uppslukar allt.»
Han vände sig tvärt emot henne.
»Urania, du dömer mig orättfärdigt. Min
bästa hvila är i din famn, men nu får jag
icke töfva där. Jag känner, hur nära jag är
den mystiska gåtans lösning. Gå tillbaka till
ditt härbärge och vänta mig där! Så snart
jag kan blifva färdig, kommer jag för att
förkunna dig den lyckliga utgången, och
kommer jag ej . . . då, Urania, har mitt onda öde
ånyo förföljt mig, och du måste bida vintern
Sophie Ottosdotter.
IO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
