Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - Landart ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landart
— 495 -
Landryktig;
Landart, f. Bruk, sed i ett land. godha
Christna menniskior sigh emellom wel
för-lijkas, thet the än äro aff åtskilieligh
tungomål och landart. L. Petri Dial. om mess.
59 a. skal han ock icke heller smäliga tala
om någon fremmande Nation eller Landart.
Kyrkord. 5 a.
Landavärn, Landvärn, n. Landets
försvar. [Isl. landvörn ] Ryssarne ... hadhe
fallit in i Karelen och skermytslat medh
the Svenske, som ther tå lågo i landavärn.
L. Petri Kr. 83. thet folck ... som ... i
landvern förordnat är. Gust. Adolf Skr.
506.
Landdag, m. Jagh vill sådant värf
fram-bäre För ständerna, som här ähre
Försam-blade till en landagh. Messenius Christm.
222.
Landestånd, n. Landningsplats, de
Poler hafva ingen hamn på det Narveske
farvattnet, der de kunde hafva deras
lande-ståndet(!) åt deras skepp. S. Elofsson 206.
Landfall, n. Infall i ett land. göra
landfall medh röfvande och brännande.
Wi-dekindi 9. Hallenberg Hist. 1:176.
Landfara, intr. Färdas genom ett land.
the affståå skulle medh then seedhvana, til at
landhfahra medh beväpnadh hand.
Schroderus Liv. 663.
Landfära, intr. Uppdraga tvärfåror vid
ändarne af en åker. landfäres wäl omkring
åkren. Brahe Oecon. 109. när de hafva
kört sin åker til ända, och vela honom häfda,
det andra kalla landfära, begynna de ytterst
vid renen ... och lykta sedan innan uti åkren.
Carleson s9i.
Landfäring, m. En som färdas omkring
i landet; särskildt: landthandlare. (Jfr
Molbech Gloss.) Om the landtfæringha.
Gust. 1 reg. 3:12i.
Landgille, n. Inkomst af jord. kom
han vp til sins faders gård Räffznäs ...
sam-kade sigh tilhope ett godt stycke peninge aff
sitt landgille. Svart Kr. 10. Munkernes
Affwelsgårdh och annen jordh szom vnder
Clöstret lydt haffwer, then må j lathe sätie
bönder opå och städie then vt opå landgille.
Gust. 1 reg. 12:173.
Landgrund, m. Grund nära land. icke
göre våre SiöFinner och Lapper på theris
ägne enskylte fijske och landgrund, som in
för theris äger liggie, någet hinder eller
för-fong, uthan bruke theris fijskie i uppenbare
haffvedt. Stjernman Com. 1:121 (1551).
Landgång, m. 1. Landstigning. [Isl.
landgangr.] läth them segla til Gotland,
huilke ther strax giorde landgång. O,. Petri
Kr. 210. Konung Christiern är inlupen medh
skip och folk uthi Norrige och haffuer giort
ther landgong. Tegel Gust. 1 hist. 1:296.
— 2. Landningsplats, wed Nargööe skal
mest allestedz ware ond och stenigh
land-gångh, Derföre szåge wij och gerne, attij...
låthe byggie ... wed landet gode starcke broar,
på thet wij kunne wäl komma til landz.
Hist. bibi. 2: 208 (1589).
Landkort, n. Landkarta, alla floderna,,
them Moses sielf upräknar Och med sin
pencil på thet helga landkort teknar. Spegel
Öpp. par 33.
Landkunnig, adj. 1. Landskunnig, känd
öfverallt i ett land. Thet är landkunnogt
huruledes man j förtijdhen haffuer . pläghat
löpa til helgamanna graffuar. L. Petri Om
nattv. C 5 a. thet landkunniga ordspråket.
P. J. Gothus Rel. art. 165. — 2. Som har
kännedom om ett land. Lasse Ericson togh
medh sigh en stoor hoop gamble knechter,
the ther och wore wehll landkunnige. SvA"rt
Kr. 169. the [detta) j fulle visso förnummit
hade af them som thär allestädhes landkunnig
... vore. Bureus Påv. stämpl. B 4 a.
Landlopp, n. Landstrykande, brödher
pedher petrj... agthar giffua sigh in tiil
norre-bothen ... ath bliffua för een Cappellan eller
hure han sigh ther besth medh æro behielpa
kan, doch icke medh tigninghar [tiggeri) eller
landtloop. Gust. 1 reg. 3:289.
Landlöpare, se Landslöpare.
Landmån, se Lan da mån.
Landmärke, se Landamärke.
Landred, Landrid, n = H äst el opp..
thenne twnga . .. som vij nw lijdom i
thenne-skarppe tijd, vtåff gestning och .landreed.
Gust. 1 reg. 5:233. thu begärer wår wilie
wete, om thu in i Mark och Kind med någre
aff wåre heste dragé skalt, gästendes ther
för landrijdet etc. Szå äre wij tilfridz att
szå skeer, doch icke högre än med en eller
twå hester hosz hwar bonde, och må thu.
tilförende anten sielff dragé tijt in, eller
skicke någen, som handier med almogen vm
samme landreed. RR 2/u 1544. När man
[adeln) skulle i någon herrafärd eller resa.
... då hade man tid och dag at reda sig
dertill, och än tå icke längre än till at förswara,
rikets gränsor. Och blefwe än tå afflagde
(ersatte) för landredh, så at the hade frijt
fohr och fordenskap så länge the woro pà
resan. Brahe Oecon. 123.
Landrykte, n. Rykte öfver hela landet..
the eth menigt landtryckte haffue wpkomett
... ath wij skulle vtij Gudh affiidne och döde
wara. Gust. 1 reg. 12:250. The haffue fördt
oss eth oppenbart landrycte opå, ath wij
skulle wele dragé jn i Schåne. 13:15.
Landryktig, adj. I hela landet bekant
allmänt bekant. [Mnt. lantruchtich.] the
openbara, landrychtige bewijste konnunglige
gode gerninger. Gust. 1 reg. 12:2:1 Måns
Iffwarszonn ... medh förgifft och troldom —
till döden kommen är, som ... almenneligen
ther i Findland landrychtigt wara skall. Fin.
handl. 8:117 (1552). Thet är jw öffuer alt
landrychtigt, huru såsom han (påfven)
haffuer budit til at wele rådha och biuda öffuer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
