Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Ouppriktig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ouppriktig
— 631 —
Ovikelig
ens andeliga och eviga välfärd. Kellgren
3: 269.
Ouppriktig, adj. Orättrådig,
ouprich-tigt meenigt folck, som dageligen intet annat
än til at slemme och demme sigh beflijta.
Tegel Gust. 1 hist. 2:260 (1545).
Oupprättlig, adj. störta uthi en
evigh-ouprättlig undergång. Stjernhjelm Lycks.
är. cartel.
Outblifvelig, adj. (the) foro fort att truga
och plåga allmogen, så att alt olijdeligit
vart, och outblifvelig upror till att befruchta
var. Gust. Adolf Skr. 84.
Outtydelig, adj. Obegriplig. Thet folck
... aff outhtydheligha tungo (tungomål) then
man icke förstå kan. Es. 33:19.
O var, adj. Ovarsam, oförsiktig. [Fsv. =,
Isl. üvarr.] Och dieffuulen går här om medh,
... at han kan göra folket säkert och owaart.
L. Petri 1 Post. Q 2 a. ulffuen ... haffuer
för then skul taghet sigh fåraklädher vppå,
at han må göra tigh owaar. 2 Post. 191 b.
en Christen icke skal wara säker, owahr
och obereedd. 3 Post. 87 b. Then som owahr
är j sitt taaj. Sal. ord. 12:18.
Ovaraktig, adj. Ej stridbar, ej
vapenför. thesse (de öfvervunne) hålla the för
ovarachtige stympare. Gust. Adolf Skr. 69.
O vari ig, adj. Ovarsam. [Fsv. ovarliker,
Isl. üvarligr.] han ... ær noghot owarligh j
sin ord. Gust. 1 reg. 4:25. skole och
predi-karena tagha sigh till vahra, att the genom
ovahrlighit taal icke komma förargelse åstadh.
Förslag till kyrkord. 371.
Ovarliga, adv. Ovarsamt. [Fsv. ovarlika.]
Then ther owarligha talar, han stinger såsom
itt swerd. Ord. 12:18. The flåkotte handla
owarligha. 14:18.
Ovarse, adv. Oförvarandes. Konungen
fortsatte mycket hastigt sin resa . . . och
kom thär bönderne ovarse. Peringskiöld
Heimskr. 1:593.
Oveld, Ovild, adj. Oveldig. owildhe
withne. Gust. 1 reg. 3:75. ovälde
skedesherrar. Girs Gust. 1 kr. 180. ovälde män.
A. Oxenstjerna Bref 1. 1:17.
understel-landes alt thens oveida läsarens rettvisa
omdöme. Svedberg Schibb. 58.
O vet, O vett, n. Okunnighet, oförstånd.
ingen (kunskap) är ett ovett (fåvitska,
få-kunnighet, oförnufft, oförstånd). Comenius
Tung. 357. Barndomen (är) full af ovett.
Columbus Poet. skr. O 2 b. Mitt ovett mig
plågar, Vet ej hvad det vill. O.
Gyllenborg 72. Förthenskul sender. han them
sådant rät prädika, At vi af oveet ej ifrån hans
villja vika. Spegel G. verk 283. Pyrrhon
... sagt sig ei förstå hur litet han förstod,
Beklagandes at han sitt ovet intet viste.
Öpp. par. 22.
Ovetenhet, f. Fåkunnighet, okunnighet.
{Mnt. unwetenheit, T. unwissenheit.] aff
få-witzsko och owetenheet göra thet som ho-
nom är emoot. O. Petri Sal. G 2 a. förlåt
owetenhetena (öfvergif fåvitskan). Syr. bok
1536 28:9. j ären fulle medh otroo, oförstånd
och ovetenheet, både om Gudh och om hans
vilia. P. J. Gothus Rel. art. 470.
Ovetig, -vett-, -vitt-, adj. Oförståndig;
okunnig. [Mnt. unwetich, unwittich.] när
the (qvinnorna) framdelis sielfve skola sittia
för boo och få een hoop ovetigt folck at
fåås wedh, måge the tå sielfva veeta lära och
undervijsa andra. Brahe Oecon. 8. Hwilkin
är så owettig, att han geffuer sigh vth för
en krijgzman, som kan inga wapn eller
wärior brwka? P. J. Gothus Catech. G 7 b.
Ovettige hustrur, som dåraktigt mena En
skam för them vara, om the skull’ all tijda
För männen gee vijka. Törnevall A 8 b.
menniskian kommer her in (i verlden)
alz-tinges blott, naken, swagh och owittigh (utan
vetande). L. Petri Mandr. D l b. Munkarne
... äre svåra ovittige och olärde. Petrejus
Beskr. 6:4.
Ovetighet, -vett-, f. Ovetenhet,
okunnighet. peccata ignorantiæ, thet är
ovettig-heetennes synder. P. J. Gothus Rel. art.
149. aff ovetigheet försmäda och förfölia
Christi Euangelium. Ders. 150. han
beken-ner sina ovetigheet och beder, han ville
undervijsa honom. Apost. gern. 156. någre
synder bedrijffvas aff ovetigheet, oförstånd
och enfaldigheet, andre aff upsååt.
Schroderus Hunn. 145.
Ovetskap, -vit-, m. 1. Ovetenhet,
okunnighet. [Mnt. unwitschap.] weet iagh icke
huadh tu thet heller gör aff owitskap eller
wetande och wiliande. L. Petri Dial. om
mess. 142 b. mitt ringa förståndh Sampt
ovetskap uthi saker mångh. Laurbecchius
A 2 a. — 2. Oförstånd. H. K. M. förbrodde
migh min opiniatritet och ovetskap.
Adlersparre Hist. saml. 2:221 (1648).
Ovett(ig), se Ovet(ig).
Ovettigt, adj. Oförståndigt, man lärer
tyckia vår resa vara ovettigt företagen.
Peringskiöld Heimskr. 1:327.
Ovettinge, m. Ovettig, oborstad person.
I ären en ovettinge. Lagerström Gir. 67.
Jag skall lära desse ovettingar at öknämna
vachten. C. Gyllenborg Villhj. 84. jag har
intet lust at tala med sådane ovettingar, som
intet ha lärt bättre at skicka sig med folck.
Modée Dår. 40.
Ovigelig, adj. Oduglig, icke odlingsbar?
[Jfr Schlyter Ord. ovigher.] Tesqua,
owi-gelig eller olustog mark. Var. rer. voc. M 3 b.
Sa le b ra, oiempn och owigelig mark. Ders.
Ovigtig, adj. Underhaltig, mycket
ovig-tigt gullmynt ... är här i landet gängse.
Stjernman Com. 4:85 (1675). ovigtige
du-cater, som under 3 æs hålla. Ders.
Ovikelig, adj. 1. Orubblig, orygglig.
bliffua owikelighe widh tina welgerningar.
Vish. 16:11. warer fäste, owiklighe, och rijke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
