Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - Påhittelig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påhittelig
— 660 —
Påskjuta
Påhittelig, adj. Påhittig. Et påhitteligt
folk, som i hvart ögnablek spinner up något
nytt. Roman 269.
Påhålla, tr. Behöfva. (Se Rietz.) han
måtte bliffue befordreth medh thenn deell
han schall påhålle, när han någett arbete
företagenndes warder. Fin. handl. 10: 41
(1562). inköpa thet the påhålla. Sparman
Pest. Asa. the saker man nödtorffteligen
måste påhålla. Ders. B 4 a. Han har alt
hvad han skal påhålla, er ist mit äller
Noth-durfft versehen oder versorgt, er hat allés
vollauf.^ Lind Ord.
Påhänga, tr. Hänga på, bero på.
menniskan är oförstondigh j the stycke hennes
saligheet påhenger. O. Petri 2 Post. 88 b.
Påkasta, tr. noghra dråpeliga plåghor
som gudh them påkastat hadhe. O. Petri
2 Post. 96 a.
Påkomma, tr. Ådraga, fienden ... hölt
rådhslagh huru the them Romarom ... en
fruchtan påkomma kunde. Schroderus
Liv. 701.
Påkräfva, tr. Kräfva, påfordra, effter
her wore monge som påkraffde, behöffdes
och mycken inkomst. Svart Kr. 49.
Påkvärd, adj. de påkvärdaste axlar.
Dalin Vitt. 3:244.
Påkörare, m. tu haffuer sönderbrutet
theras ook, och theras härdars rijs, och
theras påkörares staff. L. Petri Jes. proph.
9:4. (Bib. 1541: plåghares.)
Påle, m. Polack. [T. Pole.] P. Erici
5:183 b. The Påler achta (anse) sig för
stridbart folck. Gust. Adolf Skr. 175.
Pålpenningar, m. pl. En afgift af
inkommande fartyg, till hamnens underhåll.
stadhen (Stockholm) må oc skall vpbära pola
peninganar til broeness och bomenss
vppe-helle. Gust. 1 reg. 6:242. Jfr Priv. för
Söderköping Via 1572.
Pålyxe, f. Ett slags stridsyxa. [Mnt.
polexe. Se Söderwall Ord. polöxe.]
Al-mogen ... wilia bära pulyxene öffuer
huffw-det på migh. Svart Kr. 98. När Konungen
wille böta någor fehll han sågh i Rijket wille
almogen strax möta medh pulyxenne. Ders.
124.
Pålägga, tr. Anlägga, taga på sig. [T.
anlegen.] han jklädde sigh then sköna
sijdha kiortelen, och hela skrudhen påladhe.
Syr. 50:12.
Pålöpa, intr. Belöpa sig på. giffue ...
för the nothedrekte tör fisk så mykit ther
kan pålopa. Gust. 1 reg. 4: 329.
Påråda, tr. Hitta på, gissa. [T. [-erra-then.]-] {+erra-
then.]+} Om man och pårådha skulle hvadh
the meene uthaff thet taal, som the sigh
emillan hafve. Schroderus Liv. 746. Jfr
Råda \.
Påröra, tr. Röra, angå. [Mnt. anroren.]
kött är allenast thet okyskheet på rörer, och
Ande thet som inwertes j hiertat på rörer.
Försp. till Rom. the ting, som Gudhi på
röra. Ebr. 5:1. Ey skole wij heller j the
saker siälene pååröra, fölia menniskior epter.
O. Petri Svar till P. Elice d 1 b. the
stycke som wora siel på röra. Guds ord
B 2 b.
Pås, vanstäldt uttal af L. pacem. Presten
plägade vid messan räcka brödet åt
nattvardsgästen att kyssas, hvilket kallades
pacem dare. (Se Du Cange pax; Littré
paix 5°. Jfr Schiller-Lübben pace.) kyssa
brödhet, som the (påviske) kallade pååss.
L. Petri Kyrkost. 36 a. Med kloster lefnad
och nunne sång, Påsse kyssande och krype
gång. Raimundius 102. Jfr Pass.
Påse, tr. han var på seende (hans,
en-gelns, utseende var) som en liungeeld.
Matth. 28: 3. på stolen satt en. Och then
ther satt, han war påseende såsom then
stenen Jaspis och Sardis, och en regnboghe
war om stolen, påseendes såsom en Smaragd.
Upp. 4:3.
Påsiare, m. Uppsyningsman. [T. [-auf-seher.]-] {+auf-
seher.]+} Zephania är så mykit som Gudz
Påsijare eller Skaffare. Lælius Res. 1:201.
Påsigt, f. 1. Påseende. Jag trodde vid
första påsigten, at det var et ?f de tolf
himmelstecken. Roman 11. — 2. Uppsigt.
[T. aufsicht.] Vij någre våre öhrlig skepp
förordna, hvilke theste nogare påsicht hafva
kunne, alt undersleef at förekomma.
Stjernman Com. 2:722 (1653). här öfver en noga
påsickt... hollas skal. 2:780 (1654).
Påskaltare, n. Offer till presterskapet,
som lades på altaret vid påskhögtiden.
påska altare. Gust. 1 reg. 4: 255.
Påskareda, f. Nattvardsgång om påsk.
(Se Reda.) i ecke skole twinge fattig
al-mogen med oppehålning frå påska redha.
Gust. 1 reg. 5: 42. banlysning, och oppehåll
frå påska reedho. 5: 60.
Påskaränta, f. Afgift till presterskapet
vid påskhögtiden, haffuandis honum
(presten) j fraa hans sæædt (säd) och paascha
renttho. Gust. 1 reg. 2:87.
Påskaskräcka, f. Risbastu. En gammal
seed haar varit här i Sverige, at föräldrar
och huusbönder hafva om
Långfredagsmorgonen medh rijs slagit sina barn och
huus-folck uppå deras sängiar ... och detta kallas
Påskskräckia. Dijkman 117. Lät oss nu
honom öfverända läggia Och gifvan een godan
Påskaskräckia. S. Brasck Ap. gern. L 4 b.
Påskemåle, f. Påskafgift. (Se Måle.)
Så äro ock åhörare skyldige sinom
kyrkio-heerdom påskemåla gifva. Emporagrius
331. På landet skal hvart hion, som går till
Gudz bord, gifva för sigh itt hvitt
rundstycke i påskemåla. Dens. 332. I Stockholm
eger hvar kyrkioheerde i sin församblingz
cretz af hvart huus och familia taga
påskemåla. Ders.
Påskjuta, tr. Åberopa. [D. paaskyde.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
