Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - Ringalynt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ringalynt
— 680 —
Rita
laternas och Potentaternas öffuerträdelse.
R. Foss 381.
Ringalynt, adj. Ringa till yttre skick,
utseende. (Jfr Lynde.) man ... en osynlig
och ringelyndt bysse eller ask full med gull
och dyrbara edelstenar bortkastar. U. Hjärne
(Hist. tidskr. 2:269).
Ringhet, f. Knapphet, ringa förråd, wij
formærke then ringheth som ther paa
Slått-het ær j månge deler. Gust. 1 reg. 4: 81.
Ringkasta sig, refl. Ringla sig. Så
’wrider och ringkastar sigh thenne gamla
Ormen. A. Simonis X6b.
Rinla, se Rinn el.
Rinna, intr. Ränna, löpa. [Isl. rinna,
renna.] min gångare rinner genom skogen.
Sv. forns. 2:148. vij... hade skanssen
försett Och uthur vår fordeel bort runnet.
Hund Er. 14 kr. v. 187. Kongen uthaf slottet
rann. Ders. v. 426. — Rinna till, dragas
till, löpa ihop. han then snara månde varse
blifva... Tå rann til snöret, och var han tå
fången. R. Foss 93.
Rinnare, Rännare, m. Springare. [T.
renner.] Herr Peder springer på rinnaren
rödh, Han rijder fastar’ ähn foglen flögh.
Sv. forns. 1:282. Hertig Nils sadlar upp sin
rinnare. 2:22. Du dräng, du sala min
ren-nare röd. 2:249. Herr Peder satt sig uppå
rennaren. 1:173.
Rinnel, m. Rinla, f. Rännil. Castals
qvicka åder, Den man båd’ tidt och sent
i ständig rinnel skåder. Sv. Nitet n. 25.
Bäckar och älfver uti sina rinlor löpa til
hafvet. A. Nicander Vitt. 95.
Ripa, f. Repa, rispa, han ej visa kan på
kroppen ärren många, Och utaf värjans udd
de flera ripor långa. Risell 463.
Rippa, intr. Hasta, ila. [Mnt. reppen;
se Rietz reppa.] när the kunna mena sigh
någhot vinna, rippa the ifrån then ena orten
til then andra öfver siö och land. Sparman
Sund. sp. 237.
Ripsraps, adv. I hast, i fläng,
ritsch-ratsch. [T. ripsraps.] the intet annat dichta
och trachta, än at sambla götz och peningar,
genom ocker och alla handa falska practiker
och lempo, vthan alt samwett, rips raps j
theras säck. P. Erici 1:14 a. the haffua
slagit för mycket tilsamman och tagit för
mycket aff allahanda ondsko in om skipa
borden: ripz, rapz. Rolander 48.
Ris, n. Skott, telning, itt Rijs skal
vp-gå vthaff Isaj slechte, och en Telning vthaff
hans root frucht bära. Es. 11:1.
Risa, intr. 1. Resa sig. [Isl. risa.] the
tyske liggere ... haffue bort störste fördeelin
som her kan vare, swaa at thetta riike aldrig
riis e med (så länge) the moge saa hollit.
H. Brask (Gust. 1 reg. 3: 421). — 2. Stiga;
uppgå, belöpa sig. gul, sölff eller pen inga
som risa kan til nogher store summe. Gust.
1 reg. 3:145. alle warer riisa i thet högzste.
13:206. Effter som åren äro mång til, så
skalt tu låta risa köpet, och effter som the
ära fåå til, skalt tu låta köpet falla. 3 Mos.
25:16. summan aff guldet j skedhanar rijste
til hundradhe och tiwghu Siklar. 4 Mos.
7: 86.
Risaktig, adj. Qyistig. Stärkebärs-trä ...
är itt lijtet trä, mycket rijsachtigt och fult
medh taggar. Palmberg 1.
Risande. n. Stigande, the vtlenske
warer som hijt in i Rijkett föres, äre vdi
sådantt högtt risende. RR 20/s 1545.
Risbad, n. Risbastu, Å tijn skalk om
tu går åstadh Tå skalt tu få eet rijssbadh.
rondeletius 44.
Risbitare, m. Årsgammal bock. [Jfr
Mnt. risebiter samt Rietz 535 b.]
Hallenberg Hist. 4: 837 (1620). Hist. handl. 12.
1: 24 (1573).
Risek, f. Ek, som ännu är buske eller
spädt träd. inge ekar och fruchtbärande
trän, rijsekar undantagne, må huggas, med
mindre de först äro synte. Stjernman
Riksd. 3: 2456 (1723).
Riska, f. Riska, qvist, green, Ramus,
Äst. Schroderus Lex. 50. Jfr Rietz
riska.
Risma, tr. Rispa. Tyget, kabeln rismas
up. Lind Ord. 1:239.
Rismark, f. Mark bevuxen med buskar.
menige jnbyggere vdij wår stadh Calmarna
måge ... niwte, bruge och beholle the tepper,
kolhager, Riszmarker och fäfongh, szom the
till thenne tiidh ... nwtidh, brukatt och hafft
haffue. Gust. 1 reg. 12:34.
Risp, n. 1. Rispande, vädrets rif och
risp i tyg och takel. Frese 73. — 2. Rispa.
En Abc-bok är trasig, och har gemenligen
från första dagen många risp och skråmor.
Dalin Vitt. 6:89.
Risp, n. (Jfr Rietz under rispa 1.) 1.
Stoj, väsen. Jag gick och tänckte på, hvad
risp thet lärer bli, Hvad efter Hagar blir för
ränn och löp och skri. Kolmodin Qy. sp.
1:57. — 2. Nappatag. Sverige hade... i
detta rispet förlorat de mästa sina vackra
provincier. Odel 44.
Rista sig, refl. Skaka på sig, darra,
bäfva, hwar och en aff them haffuer sin
kalk j handenne, widh hwilken han sigh
rister, och gerna wore aff medh honom. L.
Petri 3 Post. 103 a. Men effter thetta wil
wara bittert och swårt vppå gå, rister
menniskan sigh ther widh, och wil nödugt ther
til. 4 Post. 4 b.
Rister, m. Sälle? När iagh var en ung
Rister (orig. Kumpan), Doch ey meer dydde
brysten. R. Foss 167.
Rit? (Jfr Rietz rita, gräla, träta.) The
(Danskarne) haffue ther (i Norge) insatt både
Splijt oc Rijtt, The ryckia the Norske bådhe
hijt och tijtt. En liten Crön. F2b.
Rita, intr. Rita ut [T. ausreissen.] så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
