Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Svarthop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svarthop
— 831 —
Svekaktig
icke kenner them på gatomen. Jer. klag.
4: 8.
Svarthop, m. störste parten aff folkit
(var vid vapensynen) vtan härsk och werie,
Szå ath then swarthoop war i thet nämeste
så starck, som the ther wälrustade wåre.
Gust. 1 reg. 11:268. (Månne benämningen
tyder derpå, att de ofullständigt rustade icke
såsom de välrustade voro klädde i den för
krigsmän brukliga röda drägten?)
Svarthyad, p. adj. Mörklagd. Hertogh
Magnus kalladhe hon Kätslebötare, therföre at
han var någhot svart hyat. L. Petri Kr. 74.
Svartkonst, f. Krut. (Jfr Söderwall
Ord. under svarter 2.) skicke till en halff
läst körne krutt tijt nid till hopen, så att
Swartekunsten icke mötte fattes. RR iB/i
1543. Tu wilt och så winnläggie tich vm
alt thet krut och saltpeter, tu församble och
offwerkomme kant, och lat vpsättie tich ther
på Slottet en godt krutqwarn, så att
swarte-konsten icke fattes. RR 20/e 1544.
Svartkonstig, adj. [Mnt. swartekunstiger.]
Tå lät Pharao kalla wijsa och swartkonstugha.
2 Mos. 7:11. trolkarl, eller beswäriare, eller
en swartkonstugh. 5 Mos. 18:11.
Svartkonstnare,m. Svartkonstnär.
Svart-konstnare och trulkarlar. P. J. Gothus
Rel. art. 130. en svartkonstnare. Petrejus
Ber. B 4 a.
Svartkälla, f. månge så kallade
sugbrunnar och svart-källor ... blefvo ogillade.
Lindestolpe Surbr. 5.
Svartmickel, m. ? Swart mijclar — Suartt
miclar. Fin. handl. 8:47,54 (1548).
Ryggstycken och reefben, slaksijder, lårlägger,
Svartmichlar hon låter qvarhängia på vägger.
Törnevall C i b.
Svartmugga, f. Svartögd, mörklagd flicka.
Lind Ord. Rietz.
Svartsot, f. Svartsjuka, plågas af
svart-soot. Lucidor B 2 a. af fåfäng svartsot
brinna. Kolmodin Qy. sp. 1:271.
Svas, Svass, n. Ståt, prål, skryt, lefva
i sus och dus, i dvas och svas. Svedberg
Ho tror 8. then verldslige i sitt sus och dus,
i sitt svas och dvas, i sin snöda vellust.
Sabb. ro 1:89. verldsens svas och buller.
Sabb. helg. 137. Hofvudet är fullt med
verldsens svass och vesende. Ders. 431. At
flickor ... eij slippa På gatan ut, At gå i svass
med jungfru Dina. Rydelius Vitt. 113.
skrymtarn ... som fordom Phariseen Med
svass kan tacka Gud. Ders. 47.
Svassa, intr. 1. Svansa, prunka, pråla.
Kättian ... Svatzar kring med stort behag.
Rydelius Vitt. 82. huru många auctorer
ser man skryta med svassande tittlar! Sv.
nitet n. 3. Skrymtare svassa med ord, men
falskhet döljes i hjertat. A. Nicander Vitt.
25. — 2. Prata, pladdra. [T. schwatzen.]
the kunna vel mykit svatza, prechtigt och
herliga tala om hans (Kristi) ämbete. P. J.
Gothus Rel. art. 90. våre Offlcerer varit
öfuer hoos Churfursten, där han och hans
Offlcerere då mykit hafue svatzat dem före
huru gerna han ville tractera med oss. A.
Oxenstjerna (HSH 36:353). han ...
svatzat uthur skolan. Bref 2:332. thetta och
hvad mer som man om Nilo svasser.
Spegel Öpp. par. 37. På theras vegner trädher
fram En skata, som väl svassa kan- J-
Sig-fridi A 6 a.
Svassare, m. Pratmakare, skräflare. [T.
schwatzer.] Thet är een farligh ting vthi
itt Regemente medh en swasare (Vulg. homo
linguosus). Syr. 10 (9: 25). en munchristen,
speculator och svassare. P. J. Gothus Tål.
B 6 b.
Svasseri, n. 1. Prat, pladder. [-[T.schwat-zerei.]-] {+[T.schwat-
zerei.]+} Icke latendis szeg affwisze mett
nå-gott löst suaszerij eller förhalingh. Gust. 1
reg. 10:179. ther kommer thenne Paulus
helie medh sitt svaserij. O. Petri Svar till
P. Elice i 1 b. fåfengt och förargeligit taal
och swaserij. L. Petri 2 Post. 222 b.
Försmädares lösa taal och svasserij emoot froma
predicanter. P. J. Gothus Rel. art. 274.
Aristotelisk spissfundighet... är icke annat
än itt fåfengt sqvaller och svasserij. L. Paul.
Gothus Mon. pac. 26. — 2. Högtrafvande
skrifsätt, thenna yttersta tijdzens subtilige
kräseligheet, och svasserij uthi skrifvelser.
Phrygius Agon 5.
Sveckla, intr. ? Se på en ähregirig
men-niskio ... Hon svecklar här, hon gycklar ther,
här buckar hon sig, ther ser hon up i
hög-den. Svedberg Sabb. helg. 567.
Sved, f. Svedjeland, uppröjd mark. [Fsv.
svij>.] Anders haffuer bygdt, och rödt bortt
skogen, och ... må niutte sin swedh. Dipl.
Dal. 3: 78 (1548). en svedh, som ... (han)
hade huggit och såt — (han) bärgat och
op-skurit samma svedh. Rääf Ydre 3:176 (1630).
hans gifvande sveder, der skogen, Härjad af
lågorna, tvingas att ge sin fetma åt sådden.
Runeberg 1: 80.
Svedaktig, adj. Som förorsakar sveda.
swedachtige medhel. Berchelt 2 Pest. H la.
Svede, m. Sveda, vånda. [Fsv. svidhi,
Isl. sv/9/.] hans swedhe war ganska stoor.
Job 2:13. när tigh werck och swedhe
vppå-kommer. Jer. 22:23. Gudh ... förlossat
död-zens swedha. Ap. gern. 2: 24.
Svedja, f. Svedjeland. Lind Ord.
Svef, f. Vef. Svefven på en slipsten.
Lind Ord. Rietz.
Svefva, tr. Vefva. Lind Ord. Rietz.
Sveg, Svege, m. Qvist, spö, vidja. [Isl.
sveigr, svigi.] Skänk migh, heel förtorkad
svega. En ny opväxt, en ny safft. Svedberg
Vitt. 123.
Svekaktig, adj. Svekfull, han war fast
swechachtigh både med taell så och the
contrachter, såssom medt honom stälte och
giorde wåre. Hist. handl. 13. 1:207 (1565).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
