Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - Tvenning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvenning
— 889 —
Tvik
Tvenning, f. Eg. Tvådelning. [Isl.
tvenning, f.] I tvenningom, i två
omgångar, icke allt på en gång. een öö, som
giörs upp {synes) i tvennigom. J. Månsson
28. een svart häll, som synes i tvenningom.
Dens. 62.
Tvesinnig, adj. Tvehågsen. han giorde
medh thetta taal Rådhet tvesinnigt.
Schroderus Liv. 460.
Tvesint, p. adj. Dubbelsinnad, falsk, the
uthi sine ord äre tvetalige, och uthi sine
tankar och fordrande tvesinte. Schroderus
Hoff. väck. 844. två städer uti Hispanien ...
altidh hade varit tvesinte emot the Romare.
Liv. 340.
Tveskiftig, adj. Eg. Tvådelad; skiljaktig.
[Isl. tviskiptr.] Konungens och F. N:des
tveskiftige villie och åtskillelige budh och
befallningar J. Werwing 2, bil. 164 (1600).
Tvesnedig, adj. Tveeggad. [T. [-zwei-schneidig.]-] {+zwei-
schneidig.]+} Harnische swärd twesnedige, som
mann kann både hugge och stinge medh.
Adlersparre Hist. saml. 2:104 (1566).
Tvespaltig, adj. Oenig, icke
samstämmig. [T. zweispaltig, zwiespältig.] Konung
Sigismundus i Pålen råkade i fiendskap med
det öster Rikiska huset, igenom de Pålers
tvespaltige val (till konung). Girs Joh. 3
kr. 173.
Tvesynt, p. adj. Som ser pä en gång
åt två håll. Jopheth Noachsons hufvudh
och tvesynte ansichte. Rol an der 9.
Tvesålad, p. adj. Med dubbla sulor.
par twesolede skoor. HSH 18:264 (1525).
itt par tuesolat Mannesko. Skråord. 331
(1574).
Tvet, m. Spån, spillra, spjelka. [Jfr Isl.
ßveitr.] Tåå sadhe en, iagh tör gåå ditt (till
steglet) och hugga en tvet deraff. HSH 39:
295 (1644). Til itt bokträ i tin skog gack,
Hugg ther een tveet. Colerus 1:353. Jfr
Rietz 766 a.
Tvetal, n. 1. Tvetalan. Thet är rett
twe-taal, när en säger Ja och Ney til samma
saak. L. Petri Kyrkost. 22 b. — 2.
Tvetydigt tal. han förfalsker skrifften med
liknelse och tvetal, både i argument, ord och
sententier, säyendes at scrifften bör
annor-ledz uthtydes. Stjernman Riksd. bih. 215
(1568).
Tvetola, m. och f. Tveköning. [Isl.
tvi-töla, adj. tvitöli, m. B. Hald.] en
Andro-gynus eller tve-tola. Rydelius Förn. öfn.
284. Rietz.
Tvetråd, m. Tvinntråd. ullen tvetrådh.
Stjernman Com. 2:233 (1639).
Tvetugga, tr. Idisla. oxen ... tvetuggar
(ruminat) betade gräset. Palmfelt Virg. 24.
I skuggan ligga de rödbruna boskapsflockar
och tvätugga väplingen. H. C.
Nordenflycht 288.
Tvetunga, f. Dubbelhet, bedrägligt tal.
När man brukar skadhelighet smeker, örna-
taslan och twetungor. O. Petri Men. fall
C la.
Tveväges, adv. Fram och tillbaka
(samma väg). [Isl. tvivegis.] Wee ... syndarenom
som går twewäghes. L. Petri Sir. bok 2:14.
Tvia, intr. och tr. 1. Säga tvi! spotta.
Prästen frågar (barnet): Affsägz tu dieffuulen
... Faddrana svara, ja, och spotta och tvija
vidh hvart ett ord, som prästen talar.
Pe-trejus Beskr. 6:13. Hon tviade åt det och
spåttadt (spottade det) uti syna. Hesselius
Zal. 44. — 2. Bespotta, begabba, icke ...
hardt skellandes eller twijandes någen
hwar-cken Påwa eller Biscopar. Svart Kr. 99.
Altså bespottade och twiyade the öffuerste
presterna Herran Christum på korset. P.
Erici 2:54 b. Dieffuulen ... all Gudz wärck
igenom sijna Epicurer och andra vrsinnighe
menniskior twyar, skämmer och hädher. A.
Simonis B lb. — 3. Fördöma, förbanna.
thett är skam och smäleek, att människian
... förklager och twiar sigh sielff.
Ern-hoffer 27 a. Allmogen ... begynte til at
tvija Dacken, som them förfördt hade. Girs
Gust. 1 kr. 203. Nöden fordrar, at man til
pricka veet thet onda uthi alla stycker,
hen-delser och fall, på thet man thet hata, skyy
och tvija må. Schroderus Hels. beg. skattk.
204. förbannade och tviade de ostadige
qvin-folkens sinner. U. Hjärne Vitt. 48. Then
väcktare bleff i hoghen så vredh, han
be-gynthe til at tuia (svärja och förbanna). B.
G. Visbok 90.
Tvifvelaktig, adj. 1. Tviflande, otrogen.
[Mnt. twivelaftich.] war icke twiffuelachtigh,
vthan troghen. Joh. ev. 20:27. — 2.
Opålitlig. thw sielff merke kan huru
twifflach-tige the handle j saken, att man siig till
them inthett kan förlathe. Fin. handl. 8:
269 (1555).
Tvifvelaktighet, f. Tvifvel. [-[Mnt.twivel-achticheit.]-] {+[Mnt.twivel-
achticheit.]+} förwara oss jfråå
twiffuelachtig-heet och wanhopp. O. Petri Men. fall G 4 a.
huar hon thet gör som hon icke weet om
thet är gudhi behageligit eller ey, ther är iw
en twyffuelactigheet med. Sal. G l a.
Tvifvelhet, f. Tvifvel, otro.
twiffuel-hetenes tankar. O. Petri 1 Post. 118 b.
Tvifvelmodig, adj. Tveksam. [T. [-zweifel-müthig.]-] {+zweifel-
müthig.]+} han gör oss tviffuelmodiga. P. J.
Gothus Tål. B 3 b.
Tvifvel rådig, adj. 1. Villrådig. Var
tvif-velrådigh hur’ han sigh Bäst skull’ angrijpa
thetta krijgh. Olfson Christiern 163. —
2. Tvifvelaktig. Djerfhet lyckas ibland i
tvif-velrådiga saker. A. Nicander Vitt. 186.
Tvik, n. Ovisshet, tvekan, tvifvel, och
stodh i tvijk hvem segeren ville tilhöra. Girs
Er. 14 kr. 66. strijden länge uthi tvijk stådt
hade. Ders. 85. Fuller af ångst, och tvijk,
huru han sitt lefverne böria Skulle.
Stjernhjelm Here. 2. hvad edert öga seer och
öra hörer, Thet kunn’ I intet tro; I sättien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
