Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNINGSORD TILL VÅRA ÖFVERSITTARE.
XIII"
sitt bedröfliga lif, ett skräckinjagande vittnesbörd om den
sedliga och intellektuella förnedring, till hvilken öfverliggeriet
stundom kan gifva upphof. Granskarens skarpa tillvitelser mot
mig för bristande pietet besvarade jag bland annat med
följande ord, som jag tillåter mig att här upprepa:
»Äfven jag har någon gång måst sysselsätta mig med
biografi och minnesteckning och tror mig då i någon mån
hafva visat, att jag äfven kan hysa aktning för historisk
sanning och pietet för både andras och min egen akademiska
forntid, men att offra denna känsla på allt, ehvad det vara
må, blott därför att det i någon mån hänför sig till mina
personliga minnen, så långt räcker icke min pietet. Att i
känslan af att man själf är i behof af öfverseende icke
onödigtvis framdraga i ljuset en afliden medmänniskas fel och brister
är en ädel instinkt, men att låta äreminnet ljuda öfver
lättsinnets felsteg, medelmåttans husbehofsdygder eller råhetens
utsväfningar blott därför, att man befinner sig vid randen af en
graf, är icke dygd utan lögn, vare sig att denna lögn grundar
sig på en tro eller en förhoppning — på tron, att kärleken är
en makt så stor, att sanning och rättfärdighet ej kunna få rum
vid dess sida, eller på förhoppningen, att blommorna, som
strös på den aflidnes stoft, skola af rörda samtida viras till en
krans kring lofsångarens hjässa. En sådan äreminnets konst
hvarken kan eller vill jag öfva, helt enkelt emedan jag djupt
och innerligt föraktar den.»*
Af pressen såväl i Sverige som i grannländerna rönte dock
»Våra öfverliggare» ett mottagande, som hos en författare med
ej alltför högt ställda anspråk knappt lämnade något öfrigt att
önska.
Jag har ansett mig böra erinra om den omförmälda
striden, emedan en dylik erinran möjligen kunde innebära en
maning till eftertanke och lugnare besinning hos dem, som
* Än en gång Våra öfverliggare, sid. 20, 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
