Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDE AFVOGHET.
35
Judeafvoghet.
När vi hunnit fram till Tyska kyrkan, hvars södra sida
var så godt som undanskymd af höga, lummiga träd, stöta
vi på en rad af fjorton små bodar, som stödde sig mot
kyrkogårdsmuren och något erinrade om Norrbrobasaren i
Stockholm, ehuru de tyska bodarna voro i alla afseenden betydligt
mera oansenliga. Deras innehåll utgjordes nämligen till största
delen af så kallade »knalleffekter», ylle- och bomullsdukar,
strumpor samt andra slag af korta varor, och försäljningen
sköttes till en stor del af raska »madamer», klädda i duk.
Några af bodarna utgjorde dock undantag från denna regel,
och den märkligaste af dessa innehades af den s. k.
»Läppjuden», en af hvarje göteborgsbarn känd personlighet. Han
var en tämligen högväxt, korpulent man, starkt rödbrusig,
dock icke på grund af något omåttligt njutande af starka
drycker, ty han var antagligen i likhet med nästan alla sina
trosförvanter en mycket nykter man, utan på grund af den
vrede, som oaflåtligt tycktes jäsa inom honom och drifva hans
blod åt hufvudet. I detta starkt rodnande ansikte upptäckte
man först och främst ett par stora, nästan orörliga, iskallt
stirrande ögon, som stodo ut som på en hummer. Mannen
var en myntväxlare, men aldrig hörde man omtalas, att han
jämte växlareyrket dref någon mindre oskyldig binäring.
Antagligen hade han väl också sitt lifsuppehälle af affären, men
ehuru vi under en stor del af vår skoltid några gånger om
dagen gingo förbi »Läppjuden» och hans bod, sågo vi dock
ytterst sällan någon kund vid hans disk, vanligen stod han
där blott och stirrade med de hemska ögonen i det röda
ansiktet och med båda händernas utspärrade fingrar hvilande
mot disken.
Men hvarför var då denne man alltid så röd, som det
tycktes, af vrede? Förklaringsgrunden ligger i hans öknamn.
Jämte de besynnerliga ögonen hade han nämligen blifvit ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
