Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLAN PÅ 1840-T ALE T.
55
präktiga brasan för att värma sig, torka sina kläder och
småprata, medan så småningom de öfriga kamraterna anlände.
Att custos äfven skulle tillse, att de »skramliga» s. k.
ljuskronorna och ljusstakarna af järnbleck alltid voro försedda
med dessa osande talgljus, hvilka »snoppades» med ett för
de flesta bland nutidens barn obekant verktyg, som kallades
ljussax, är själfklart. Först en värmande och friskt sprakande
brasa och sedan en strålande talgljusbelysning, hvad kunde
man mer begära under en vintermorgon? Dessa stunder vid
morgonbrasan tillhöra också mina angenämaste minnen från
de första skolåren. «
Blott ett enda litet missöde vid en dylik
morgonunderhållning- erinrar jag mig. Bland lärjungarna i förberedande
klassen fanns äfven en tämligen lång, men blek och något
tafatt ungdom, som på grund af sin beskedlighet vanligen
kallades »Hönan». Han eller »hon» var för tillfället iklädd
en grönrutig heldräkt af s. k. »bombasäng», hvilket stoff
antagligen förut tjänstgjort i någon fruntimmerskappa. »Hönan»
hade naturligtvis ingen ytterrock, vintermorgonen var bister
och den grönrutiga dräkten var mer än lofligt sval, hvarför
den stackars »Hönan», ännu blekare än vanligt, trängde den
bakre delen af sin skälfvande kropp så nära som möjligt intill
den flammande och muntert sprakande brasan. Redan spred
sig ett skimmer af välbehag öfver den grönrutiges anlete, då
plötsligen en af kamraterna ropade: »Höna, se upp! Nej, se
på »Hönan», hon både ryker och osar!» Så var äfven
förhållandet. Det hade fattat eld i »Hönans» onämnbara, men
om också eldsolyckan medförde en icke ringa smärta af flera
slag, så var denna dock ett intet mot den, som
släckningsåtgärderna med därtill hörande skrattsalfvor, hån och
begabberi vållade den stackars brandskadade. Efter den betan fick
den stackars pojken heta »Grönrutiga» eller, rätt och slätt,
»Gröna hönan», men försvann snart ur skolan, kanske emedan
den tillagda färgbestämningen gjorde det i och för sig
ledsamma öknamnet outhärdligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
