Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLAN PÅ 1840-T ALE T.
69
förståndiga inrättningen, att hvarje lärjunge skulle hafva sin
särskilda stol med dithörande pulpet, utan lärjungarna sutto
på långa bänkar vid aflånga bord af samma längd som bänkarna.
I qvartas jämförelsevis ganska stora rum voro tvenne dylika
bord ställda i vinkel mot hvarandra i ett af rummets hörn.
Lärjungarnas antal var emellertid icke större än att de kunde
rymmas på trenne bänkar, en för »de öfversta» och de tvenne
andra för klassens öfriga lärjungar. Af denna omständighet
tillsammans med Petters döfhet skördade »öfverstarna» stora
fördelar, ty gamle Petter var en ordningens man, gick alltid i
ordning med frågorna och fjäskade aldrig med att slänga
omkring sig s. k. ströfrågor, hvarför en hvar, som blifvit förhörd,
också i regeln kunde vara lugn för att icke än en gång under
samma timme blifva hemsökt. Detta var en i hög grad
angenäm anordning i synnerhet för oss, som sutto främst i klassen,
ty under det gubben stod vid nedre ändan af det andra bordet
och tröskade med dem, som voro till antalet de flesta och till
kunskapsmåttet de sämsta, så hade vi där uppe vid vårt bord
fritt spelrum. Någon gång läste man öfver läxan till följande
timme, men vanligen berättade man historier, gjorde reda för
innehållet af någon ny rolig bok, som man lyckats komma
öfver, eller också tillställde man för omväxlings skull en liten
— konsert.
Klassens ålderspresident, som i denna sin egenskap äfven
var custos morum, var en mycket oförvitlig ung man om
18—ig år med godt musiksinne och redan då anställd som
biträdande kantor i Domkyrkan, ehuru hans språksinne icke
var fullt ut lika vaket, ty jag erinrar mig tydligt, hur den
allvarlige konrektorn rynkade pannan, när kantorn gång efter
annan i »De amicitia» öfversatte »convivium» med »samlag»
i stället för »samkväm». Näst »ålderspresidenten» sutto tre
trettonåringar, först lille A., en pigg och liflig Nya-Varfspojke,
så kom undertecknad, och på andra sidan om mig satt en
ganska intelligent, men framför allt mycket musikalisk son till
en klockare i Örgryte. Alla tre voro vi utrustade med klingande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
