Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 GÖTEBORGS LÄRD OMS SKOLA OCH GYMNASIUM.
och jämförelsevis väl uppöfvade sopranstämmor, och därför
var det naturligtvis också vi, som skötte den musikaliska delen
af klassens förströelseprogram, medan gamle Petter höll på att
tröska med något verb på »mi» eller dechiffrera hebreiska
»flugmärken» vid det andra bordets ända. Allt detta gick
förträffligt en lång tid, ända till en dag, då vi som bäst höllo
på med »Hvila vid denna källa» i duett och antagligen blifvit
för högljudda. Till vår förskräckelse märkte vi nämligen,
huru Petter plötsligt spetsade öronen och därefter med det
spanska röret i högsta hugg och skummande af vrede rusade
emot oss:
»Hva ä de I tar er till, era eländiga små pajkar där oppe!
Jag tror minsann I setter å sjonger?»
Nu tycker man väl här bort vankas »rammel», men nej!
Antingen det nu var, för det vi hörde till gubbens gullgossar,
som nästan aldrig togo fel på »aoristus primus» och »aoristus
secundus», eller att han kände sig afväpnad af förskräckelsen
i våra skuldmedvetna anleten — nog af, han lät käppen sjunka
och nöjde sig med att blott slunga mot oss en hotande blick,
som sade: »leke en gång till!»
Du gamle, hederlige Petter!
Vi kommo snart underfund med hemligheten. När vädret
var klart, luften hög och gubben ej var illamående, så hörde
han betydligt bättre än då vädret var kusligt eller den gamle
var besvärad af snufva eller någon annan opasslighet. Under
döfhetsdagarna kunde man också iakttaga, huru gubben nästan
oaflåtligen med vänstra handen vred fram den stora öronlappen,
medan hans ögon voro liksom fastvuxna vid den talandes mun.
Under flera veckor efter denna händelse vågade vi icke
ställa till konsert, men en dag, då vädret var dimmigt och
gamle Petter själf såg en smula kuslig ut, där han stod och
stirrade på en, som sträfvade med hebreisk innanläsning,
hviskade den lille Örgryteklockaren: »I dag, pojkar, är Petter
så döf som en stock, så att vi lugnt kunde ta »Skogen står
tyst», om bara I inte gormar, som I gjorde sist.» Och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
