Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 GÖTEBORGS LÄRD OMS SKOLA OCH GYMNASIUM.
lärarens ansiktsuttryck! Däruppe i katedern satt nämligen den
härmade och såg ned på brottslingen med ett leende och en
blick, så full af godmodigt gäckeri, att den stackars N. kände
sig frestad krypa under bänken. Han fann sig nämligen hafva
spelat den ömkligaste af alla roller — den, att själf blifva
förlöjligad, då man ämnat förlöjliga en annan. Aldrig ett ord
kom dock öfver F:s läppar med anledning af det lilla
uppträdet, utan sedan han låtit klassen skratta ut, vidtog lektionen
som vanligt. Ej heller sedermera erfor N. någon ovilja från
lektorns sida, men han försökte icke heller att någonsin efter
den betan härma vare sig lektor F. eller någon annan lärare.
Den i och för sig obetydliga händelsen har sin pedagogiska
sens-moral. Hade läraren visat något tecken till misslynthet
eller vrede, så hade han i och med detsamma gjort sig löjlig.
Klassen hade öfvergått på den menlöse härmarens sida, och
denne hade med andra ord, för ögonblicket åtminstone, blifvit
en »öfversittare». Men nu var det i stället läraren, som genom
sitt jämnmod och sin godmodighet tog segerpriset eller icke
blott bibehöll utan stärkte sitt herravälde.
Se här ett annat litet prof på denne lärares godmodighet,
särskildt i jämförelse med hans företrädares hetsighet. Något
år före mig fanns på gymnasium en mycket aktningsvärd
allmogeyngling från Mark eller Inland, äfven han iklädd den
långa vadmalsrocken med knappar högt upp på ryggen, smala
benkläder af samma stoff och så korta, att de klumpiga
hemmagjorda skodonen där nedanför togo sig ut som ett par pråmar.
Han kallades vanligen »Stunten» med anledning af att en
okynnig kamrat upptäckt denna titel på ett till »Stunten»
ställdt bref, kanske från hans gamla hederliga mor, som ansåg,
att hennes lärde son borde kallas »studenten», ehuru hennes
stafningskonst ej räckte till för hela det långa ordet. »Stunten»
var också af naturen utrustad med en svagt gnällande eller
pipande stämma, som dock rätt väl passade i stycke ined hela
hans öfriga anspråkslösa personlighet. (I förbigående må
nämnas, att när jag några år därefter sammanträffade med honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
