- Project Runeberg -  Våra öfversittare : ungdomsminnen och läroverksstudier / Första delen /
298

(1898-1899) [MARC] Author: Oscar Svahn
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

298

FRÅN SKILDA LÄROVERK OCH TIDER. *

skildes från den vänlige läraren, sade de med en mun, att de
aldrig kunde tänka sig någon snällare magister än
adjunkten W.

"Gromer".

Äfven han var en gammal ungkarl, som aldrig nådde
högre än till en adjunktsplats, ehuru han med tillhjälp af sin
lärareduglighet och sina ovanligt grundliga insikter särskildt
i grekiskan, som var hans hufvudämne, helt visst skulle med
heder beklädt en vida högre lärarebefattning. leke heller
tillhörde han ur åtskilliga andra synpunkter betraktad den klass
af människor, som kallas naturens söndagsbarn. Han var liten
till växten, mager och torr utvärtes och, såsom en och annan
ytlig betraktare trodde, äfven invärtes, ehuru en hvar, som
med honom kom i någon närmare beröring, snart upptäckte,
att han var i besittning af ett varmt och människovänligt
hjärta, ett hjärta af guld, påstodo de många, som af honom
i tysthet blifvit hulpne. Hans redbarhet var omutlig, och hans
karakter var lika manlig som anspråkslös. Men han ägde
äfven vissa yttre egendomligheter, som åtminstone delvis
frodats i skuggan af hans långa enstöringslif. Han var sålunda
i allmänhet tyst eller fåordig, trumpen och tvär bland
obekanta, ehuru hans ansikte lyste af vänlighet och välvilja, när
han befann sig bland goda vänner. När han yttrade sig,
»klippte» han oaflåtligt med ögonen, hans rockärmar voro
alltid så långa, att händerna skyldes med undantag af ena
handens långfinger, som han vare sig han gick eller stod
sträckte fram ur den långa rockärmen. Därjämte hade han
den ovanan, att i de flesta fall uttala s som sch, att inleda
nästan alla sina satser med ett: »Ä schå!» Dessa små
egenheter skulle under andra förhållanden varit tillräckliga att göra
honom till en rodocka eller åtminstone i betydlig mån
försvåra hans lärareverksamhet, men intrycket af hans vackra
och solida inre egenskaper var så kraftigt, ja, man vore nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:20:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oversitt/1/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free