Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ MELLANSTADIET.
299
frestad att säga så öfverväldigande, att äfven den eljest mest
ostyrige fåle aldrig kände någon lust att i hans närvaro
sparka än mindre slå bakut eller göra sig skyldig till något
annat slags okynne, och detta i trots af eller kanske rättare
sagdt just emedan denne märkvärdige lärare sällan öppnade
sin mun till en förebråelse och aldrig anlitade någon art af
kraftigare disciplinmedel. Sådan är ungdomen, denna eljest
så lättsinniga och upptågslystna ungdom, när den någon gång
påträffar en lärare, om hvilken man känner, vet eller
instinkt-likt förnimmer, att han är god, riktigt god — och en sådan
lärare var gamle »Gomer».
Ett litet drag, som målar mannen ut- och invärtes bättre
än den utförligaste beskrifning, är följande:
En gång under en lektion i VI:i märkte han, huruledes
en af lärjungarna satt med hufvudet nedsänkt och hvilande
på de öfver pulpeten korslagda armarna. »Gomer» gick helt
sakta fram till honom, beskådade honom några ögonblick och
yttrade därefter med halfhög röst: »A schå, du schofver!
Ja, schof du, Wallin! Du behöfver schofva, ty du schtår i
växchten.»
Att lärjungarna med anledning af detta för en lärare så
ovanliga sätt att bemöta en lärjunge, som satt och sof midt
under undervisningstimmen, till en början erforo en stark
böjelse till löje, är naturligt, men å andra sidan kväfdes löjet
i sin linda, emedan den ton, i hvilken de besynnerliga orden
uttalades, yppade för dem en hemlighet, som de måhända anat,
men aldrig förut så tydligt uppfattat, nämligen den varma,
nästan till ömhet gränsande kärlek till ungdomen, som bodde
på djupet af den gamle enstöringens hjärta, en hemlighet, som
han vanligen så omsorgsfullt sökte dölja, men som nu i ett
obevakadt ögonblick undsluppit honom.
Mot slutet af sitt plikttrogna lif blef »Gomer», såsom det
heter, »hugnad» med det nådevedermäle, som stundom förirrar
sig äfven till gamla läroverksadjunkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
