Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ICKE GODA LAE ARE. 353
emellanåt tappa koncepterna på ett sätt som var ogement
nöjsamt. Så t. ex. hade en gång under någon rast en katt
och en tupp samtidigt förirrat sig in i skolans vestibul,
därifrån de af välvilliga händer hjälptes in i hvar sitt klassrum.
Pastorn hade lektion i det ena af dessa och måste passera
förbi dörren till det andra, därifrån han hörde bullret af den
vilda jakten efter den stackars tuppen, som flaxande och
kacklande förföljdes af hela pojkflocken. Efter åtskillig möda
lyckades han att få tuppen utföst och skyndade efter väl
för-rättadt arbete flämtande och nervös in till sin egen klass, där
han fann katten i allsköns ro ha intagit platsen på bordet
frapför lärarestolen. Han stannar i dörren, kastar en blick,
halft rasande, halft förtviflad, först på katten, se’n på klassen,
bemannar sig efter en stund och säger med fast stämma —
fortfarande med tuppen i tankarna, men med blicken på katten:
»Custos, tag bort — hönan/»
Att den af Pastorn till höna döpte katten nu för oss
erhöll ett ökadt värde såsom glädjeanledning, behöfver väl knappt
tilläggas.
En mycket omtyckt sedvänja var den att smycka
väggarnas tomhet med femöringar. Skolhuset var ju af sten, och
väggarna ägde en viss inneboende fuktighet. Tog man då ett
kopparmynt och sköt upp det hårdt tryckt mot murytan, så
fastnade det och kunde sitta kvar i timmar. Detta påhitt
upprepades allt emellanåt, och stundom kunde det sitta en lång
rad öresslantar på väggen med ett försmädligt och hånande
utseende, som naturligtvis var förfärligt roande att åse. Pastorn
sade oftast ingenting eller också pekade han med sin
monumentala tumme på mynten och yttrade: »Ta bort dä där, ni
vet att ja’ inte tycker om sånt där!» Men en gång hände
en olycka med dessa femöringar, som gjorde ett hastigt slut
på detta gyckel.
Det var nämligen så, att en af »sjutvåorna» hade på sin
födelsedag fått en femma af sin pappa. Klassen hade Pastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
