Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ICKE Q ÖDA LÄRARE. 337
När han fått figuren färdig samt hängt upp en eller
annan plansch, som vissa af lärjungarna skulle afteckna,
började man med buller och bång göra sig färdig till aktion,
hvilket alltid tog sin tid, ty en lärjunge behöfde kanske en
ny ritbok, en annan saknade blyertspenna eller radérgummi,
en tredje önskade formera sin penna o. s. v. För allt detta
visste »Fanjunkarn» råd, ty han bedref under öfningstimmen
en liten frihandel med ritmaterialier, icke just därför att den
gamle af ekonomiska skäl behöfde göra detta, men å ena
sidan ansåg han det väl såsom en tjänst åt de unga slarfvarna,
och å andra sidan låg på bottnen af hans godhjärtade själ
en liten oskyldig närighet, som kom hans ansikte att ett
ögonblick nästan lysas upp af ett lyckligt leende, då någon dag
kopparslantarna i ovanlig mängd skramlade i hans byxficka.
Mindre behag fann han i att låna ut sin knif, ty han ansåg
att »en rekti pojk» (och »riktiga» borde förstås alla pojkar
vara) skulle själf bestå sig med en dylik tingest: »Om dä inte
ä ant än flecker, så har di e fällknif i kjolsäcken.»
När man väl kommit i gång, så ritades där i allmänhet
med lif och lust en liten stund, ända till dess det föll någon
sp jufver in att med någon liten tillställning höja stämningen.
Han frågade t. ex. så där i förbigående: »Säj, fanjunkarn!
Fanjunkarn har väl varit med i krig?» Naturligtvis, det var
gubbens både starka och svaga sida. »Ja, dä ska ja säje er,
pojkar, att ja har vatt där di har skjute skarpt.»
»Då sprang väl fanjunkarn medsamma och gömde sig
bakom en stor sten?»
Den darrande handen höjde sig hotande och gjorde en
kraftig svängning, kanske dock icke hastigare än att den
näsvise frågaren hann böja sig ned under bänken och sålunda
undgå den välförtjänta örfilen. Mäkta vred rusade den gamle
då upp i katedern samt började med skälfvande fingrar leta
biand den mängd papper och böcker m. m. dylikt, som
vanligen lågo på bordet, för att finna »journalen». Den skyldige
skulle nämligen ha sig en »pinne som hette duge». Vanligt-
22. — Våra öfversittare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
