Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÄNGA HERRAR OCH SKRÄMMOR.
15
»Ankan», var snar till att slå, men då det vanligen skedde
med rättvisa samt han ej visade minsta spår till långsinthet
eller favoritsystem, utan utdelade agan utan hänsyn till
personen åt hvar och en, som förtjänat den, för att genast efter
exekutionens verkställande åter behandla syndaren, så som
om ingenting inträffat, så var han trots allt ingalunda någon
»buse», utan hvarje bra pojke med öppet sinne såg med
vördnad, tillgifvenhet och förtroende upp till honom.
Förutom hans rättvisa bidrog härtill det, att han var
strängast mot sig själf och ej skydde att offentligen erkänna
ett begånget misstag.
Jag minns så väl, när han, verkligen litet förhastadt, hade
smort upp secundus en gång; både offret och vi tyckte nog,
att det var en smula orättvist, men vi tröstade oss med,
att om det den gången var oförtjänt, hade han så många
andra gånger sluppit undan, då han gjort sig förtjänt af en
afbasning, att vi tyckte han gärna kunde slita det med
hälsan, och själf var han på grund af sitt dåliga samvetes
vittnesbörd mycket resignerad.
Följande morgon skulle vi ha lektion för rektorn första
timmen, klockan half sju; bönen var förrättad, vi inkomna i
klassen, absolut tystnad rådde, men den, som ,— mirabile
dictu — lät vänta på sig, det var »Ankan».
Rektorn ej på minuten punktlig! Oerhördt! Något
sådant visste ej ens den äldsta tradition att berätta om. Var
han sjuk? Hade man någonsin hört, att »Ankan» varit sjuk?
Ingalunda! Han måste vara död eller döende; något mindre
kunde ej hålla honom från hans plikt.
Just då man öfverlade om att skicka custos hem till
rektorn, gjorde han sitt inträde. Många, som därvid ej hade
rätta ställningen inne, bleknade af förfäran, men den gången
blef det intet smörj af.
Rektorn gick, utan att synas hvarken se eller höra, upp
i katedern, snöt sig med ett trumpetliknande ljud, ett tecken
till att han var rörd, och talade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
