ÖVERSIKT AV INNEHÅLLET. Den yngre generation av lärare, som nu har goda läseböcker att tillgå, har förmodligen ingen aning om det, man kan säga, nödläge, vari vår folkskola vid sekelskiftet befann sig i fråga om för barnanaturen lämplig läsning. En skarp kritik hade visserligen både från lärarehåll och från intresserade språk- och barnavänner offentligt blivit riktad såväl mot urvalet av innehåll som mot språkbehandlingen i dåvarande Läsebok för folkskolan. Sveriges allmänna folkskollärareförening hade uttalat sig för att föreningen måtte taga läseboksfrågan om hand, och på andra håll väntades det, att en kunglig kommitté skulle tillsättas för det fosterländska ändamålet. Men den man, som kom att föra den viktiga frågan framåt, var dåvarande överläraren, sedermera undervisningsrådet Alfred Dalin. Hans var idén att vädja till vår största författarinna, vilken såsom förutvarande lärarinna enligt hans åsikt borde äga särskilda förutsättningar för att veta vad barn behöva till näring för sin andliga växt. Han visste, att vår stora sagoförtäljerska skulle utgå från den synpunkten, att fattigmans barn äro danade av samma stoff som andra barn, att också de behöva nöje och vederkvickelse genom sin läsning samt äro berättigade att erhålla en harmonisk utveckling av sina förmögenheter. Det var år 1901, som utgivaren av denna bok först till Selma Lagerlöf framförde en muntlig förfrågan från herr Alfred Dalin om hon ville åtaga sig att skriva för en ny folkskolans läsebok. Hon gav efter mycken tvekan sitt samtycke. Visserligen skulle hon gärna vilja lämna något annat efter sig än romaner, sade hon, men uppgiften syntes henne alltför ansvarsfull. Hon har själv helt humoristiskt skildrat sina bekymmer i ett kapitel i den