SPRÅKET I LÄSEBOKEN 35 OM SPRÅKET I LÄSEBOKEN.' Det talas så mycket om Selma Lagerlöfs mönstergilla språkbehandling. Låt oss något närmare undersöka språket i N. H—n, då ju denna bok alldeles särskilt är beräknad att vara ett mönster för en god, klar och enkel stil. Som ett genomgående drag måste då framhållas, att stilen i allt väsentligt följer reglerna för det bildade, men ändå folkliga talspråket. Visserligen höjer sig språket stundom till ett gripande poetiskt uttryck för högtidliga stämningar, men då »poesiens språk» just brukar begagna sig av samma medel som det talade språket, verka också sådana mera konstnärligt utformade stycken fullt enkla och naturliga för barnen. Å andra sidan medför det i bästa mening folkliga och okonstlade i språkbyggnaden den fördelen, att de flesta svårigheter i fråga om uppfattandet av innehållet i mera didaktiskt anlagda partier av boken försvinna. Om vi läsa ett och annat kapitel, märka vi snart, att språket karakteriseras av den så gott som fullständiga frånvaron av utländska låneord. Säkert har mer än en erfarit hur främmande för den i boken för övrigt använda stilen det låter, när själva ämnet en gång tvingar förf. att använda sådana fack-uttryck som »slöjdseminarium», »modell» och »kurs» (på Nääs). + Fastän de flesta lärare torde vara förtrogna med det på området grundläggande arbetet, nämligen professor Gustaf Cederschiölds bok Svenskan som skriftspråk (4:de uppl.; Lund, Gleerup 1916; pris: 3 kr.), varest de olika stilarternas karakteristik gives, ävensom med samma författares skrifter Språk i språket (= Studentföreningen Verdandis småskrifter n:r 163, 164), skall det sannolikt för många lärare vara välkommet, att i detta kapitel meddelas några mera detaljerade anmärkningar om de principer i fråga om språkbehandlingen, som blivit följda i N. H—n.