36 SPRÅKET I LÄSEBOKEN Vidare leta vi förgäves efter de attributiva satsförkortningar, som i t. ex. historisk stil äro praktiska nog att anlita, men som i ett för övrigt ledigt berättelse- eller sago-språk skulle verka stela och konstlade. Och likaledes har man mycket svårt att upptäcka sådana prepositionsadverbial, som i skrift eljest ofta användas, t. ex. i referat, för att på ett kortfattat sätt uttrycka tidsbestämningar. Vi känna på oss, att Selma Lagerlöf varken skulle säga: »Framkommen» till byn gick han gatan fram eller: »Efter framkomsten» till byn eller ens med infinitiv: »Efter att ha framkommit» till byn, utan med fullständig bisats och det sammansatta verbet upplöst: När han hade kommit fram till byn, gick han.... Likaledes inte: »Vid tanken på», utan (s. 218): När han tänkte på.... Dock heter det, när det gäller att göra reda för en högtidlig överenskommelse (s. 218): Men efter två dagars sökande skulle de mötas .... Om Selma Lagerlöf alltså inte älskar sammandragna uttryck, så undviker hon också långa perioder av invecklad satsbyggnad med över- och underordnande av tankarna. Hon föredrager alldeles påtagligt en enkel sa mordning av satser. Som bekant, är detta regel i vårt tal, och att Selma Lagerlöf använder sådana förbindelser särskilt i samtalen, då någon av bokens personer berättar något, är lätt att iakttaga. Följande satser äro lagda i kung Oskars mun (s. 472): »Och här, Klement, går en kort å, och mitt i den ligga fyra små holmar, som dela ån i flera armar, och av dem heter en nu Norrström, men den kallades förr Stocksund.» I fråga om Selma Lagerlöfs förkärlek för det naturliga talets uttryckssätt må erinras också om hennes u p prepande av bindeordet vid uppräkningar. Bara några exempel bland de många! Sid. 228 heter det: »Det blev en glädje och ett kacklande och ett flaxande och ett ropande, som ingen kan beskriva.» — Sid. 594: »De kunde gärna överlåta landet åt björnarna och vargarna och renarna och vildgässen och fjällugglorna och lämlarna och lapparna.» Som prov på smakfull gruppering må ytterligare anföras (s. 267): »Inte fanns det bro över å eller färja över sjö eller spång över myr.» — Sid. 503: »De små jord-