64 13. 14, 15. 16. SKÅNE Postilla är en samling predikningar att användas vid husandakt. Namnet är av latinskt ursprung: Post illa = Efter dessa (textens ord). Efter uppläsningen av evangeliets eller epistelns text följer ju utläggningen. TI läseboken åsyftas sannolikt Luthers kyrkopostilla, som förekommer i stort kyrkobibelsformat och i vilken ”pojken” kunde tänkas kliva upp. Där finnas predikningar om icke blott 15—16 sidor utan också 21—25 dubbelspaltiga sådana. ... fattigt h folk... Ni t hb förek er i Skåne och betecknar en med torpare likställd person. Selma Lagerlöf torde i likhet med Nils Torpson ha låtit husman vara likbetydande med torpare under ett bondehemman, ej under herrgård. Vämmenhög. Den lilla socknen Västra V., vars namn genom läseboken flugit ut över världen, är annex till Östra V. och bildar tillsammans med det senare ett regalt pastorat. Östra V:s socken har en lång Östersjökust med någon skog nere vid havet, den sydligaste i riket. Där ligger Dybeck (s. 31), Sveriges sydligast belägna herrgård, och flera andra större gårdar. Västra V., vars område ej når havet, har däremot ingen skog och saknar herrgårdar. Kyrka och två skolhus finnas. Med socken (av fornsv. sokn, sökande) menades ursprungligen det område, vars invånare hörde till, ”besökte”, samma landskyrka (= kyrkosocken). Nuförtiden är socken i de allra flesta fall detsamma som landsförsamling. Kratt, skånskt-danskt uttryck, som enligt Rietz” Sv. dialektlexikon betecknar ”snår, buskar, småskog, tätt växande buskar eller örter”. — Folkspråket i Skåne är besläktat med danskan, och denna släktskap röjer sig såväl i ordförråd som i böjning och ljudförhållanden. Några drag ur dess ljudförhållanden må här till lärarens tjänst anföras: d bortfaller efter vokal (ria = rida) och efter r (går = gård); t övergår efter vokal till d (mad = mat); k och p bli g och d (aga = åka, gaba = gapa). En stor rikedom av diftongartat uttalade vokaler finnes, t. ex. au för å. Skorrande r är det allmänt brukade r-ljudet. ...» en stor, tung ekkista... ”I blåmålade kistor, som målaren utsirat med stora, röda tulpaner, vilkas make naturen ej varit mäktig att frambringa, förvarade matmor och döttrarna sina gångkläder, sitt linne samt en del dyrbara sängkläder,” säger en berömd skildrare av folklivet i Skåne i forna tider. ”Då något av traktens fruntimmer första gången gjorde sitt besök, öppnades dessa kistor, vilkas innehåll den främmande måste bese stycke för stycke.” — Att kistan var av ek, liksom också dörrbrädan (s. 20), vittnar om att man är i ett sydligt landskap, där också fattigman har råd att använda det dyrbara ekvirket. «+». bondkvinnedräkter... För en eller ett par mansåldrar sedan voro olika folkdräkter i Skånes olika härad ännu ganska vanliga. Men numera äro de så gott som försvunna. ”En