KAP. I. POJKEN 63 sig bland människor, vill jag tillägga, att förf. med beklagande omtalade, att den intressanta familjens saga blev kort. Det är naturligtvis inte skäl att utan förekommen anledning berätta om denna ovanliga tilldragelse för barnen. Men om någon vetgirig ungdom skulle undra om en tam gås verkligen kunde taga sig för något dylikt, vore det ju intressant för vederbörande att få höra, att sådant har hänt. Detta läsebokens första kapitel 'måste läsas i solskenslynne. Man bör vid läsningen kunna se och förnimma den välsignade vårsöndagssolen och höra hur det porlar i diken och kvittrar i luften. När vildgässen flyga fram över skådeplatsen, blir det ändå mera liv i berättelsen, och läraren torde inte kunna underlåta att genom en livlig uppläsning sörja för att den rätta stämningen blir återgiven. Selma Lagerlöf själv brukar, när hon läser upp fåglarnas »tal», göra det raskt och rytmiskt, t. ex. »Vi har det | brå, som vifhår det. Vi har det|brå, som vi | hår det.» Den nästan jämt förekommande up prepningen av samma sats är avsedd att härma fågellätena, i vilka vi människor dels tycka oss ideligen höra detsamma och detsamma, dels lägga in en subjektiv rytm, när vi försöka tolka dem. Nils Holgersson. Vad beträffar uttalet av hjältens namn, säger professor Gustaf Cederschiöld: ”Uttalet Holjer representerar den ljudlagsenliga svenska utvecklingen och förekommer allmänt i Skåne, där namnet är vanligt. I släkter, där det är familjenamn, t. ex. Rosencrantz, är uttalet: ”Holjer”. Såsom varande skåning borde pojken kallas Nils Holjersson. I det övriga Sverige torde namnet vara mest känt genom H. C. Andersens Holger Danske och namnet Holger Drachmann och därigenom ha fått det danska uttalet av g som en explosiva.” — Selma Lagerlöf själv anser, att när ”halva Sverige säger g och den andra halvan j, så bör var landsdel få följa sin plägsed”.