66 16. SKÅNE lapp att placera mitt fram på bröstet, fastsyddes grannlåter av silver och pärl or. — De s. k. huvudklutarna av linne voro sydda över ställni r av papp och brukade förvaras fastgjorda er klädkistans lock. Klut betyder eljest lapp, men i Skåne har ordet betydelse av huvudbonad. ...en tomte... Till tjänst för läraren meddelas här en längre framställning av den folktro med avseende på ”småfolket”, som läseboken så ofta anspelar på. — Tomtar eller tomtevättar äro enligt folktron ett slags andeväsen, som tros innebo i naturen, alltid fästa vid en viss ort, som vars skyddsandar de betraktas. De kunna bo såväl i som under människoboningarna (i Tyskland anses de bo framför eller bakom dörren eller under tröskeln), under stenar, ute på åkern och annorstädes. Vanligtvis bruka de dock ligga i ladugården eller hos hästarna. Vad utseendet beträffar, äro de små, dvärgartade, ibland mindre, ibland större, men alltid mindre än vanliga människor. De äro av manligt kön, klädda i röd toppmössa, grå rock och knäbyxor. — Tomten är husets vänliga beskyddare, barnens väktare och husmoderns hjälpare i alla småbestyr. Han håller sig vanligen osynlig och visar sig ej gärna för andra än husbonden själv. Alldeles särskilt äro tomtarna husdjurens beskyddare och hålla gärna till i stallet eller ladugården, hjälpa flitiga och trogna tjänare, men ställa till fö tret för dem, som äro lata och otrogna. — Till lynnet är tomten fredlig och vänligt stämd mot människor, men han är också ytterst lättretlig. Blir han retad, kan han förstöra trevnaden och välståndet i gården. Gör någon honom avsiktligt för när, använder han våldsamma medel till bestraffning. Om en människa råkar skada någon av småfolket, måste detta försonas på något sätt, antingen genom att be om förlåtelse eller att offra. Eljest får den skyldige ingen ro, förrän detta villkor är iakttaget. Att tron på tomtar och vättar ännu sitter djupt kvar hos vår allmoge, är säkert. Selma Lagerlöf har i sin ungdom av en hushållerska (som själv sett det!) fått den beskrivning av vättarnas utseende och” uppträdande på Lövdala gårdsplan, som förekommer i boken Liljecronas hem, och själv har jag år 1911 hört en gammal bondkvinna, som ville berömma sin man, berätta, att när denne var barn, hade han alltid två små tomtar bredvid sig, vänliga väsen, som han själv inte märkte, men som hans far många gånger hade sett. Samme man förklarade en gång, att han trodde någon ”osynlig” bodde i den ena av de tre spiltorna i stallet, emedan det var omöjligt att få någon av de två hästarna att stå i densamma. Själva ordet tomte (tomtegubbe) hör tillsammans med tomt och får av detta sin förklaring. Liktydigt är vätte (tomtevätte). Nisse (”Goa-Nisse”, sidd. 63 och 264) är enligt L. Feilberg möjligen en förkortning av Nils-Nikolaus, d. v. s. ”biskop Nikolaus, han, som i Tyskland på sin dag, den 6 december, under många förklädnader bringar barnen gåvor. ... ”Nisse-go-dräng” kallas tomten också. Han hör till hemmets skyddande vättar.” — Bisse (tomtebisse) har enligt