72 SKÅNE iakttaga belevenhetens fordringar. »De nego med halsarna många gånger, och gåskarlen gjorde så med, ännu flera gånger än de.» Vid den dråpliga presentationen befinnas Akkas följeslagare vara tolv, ett vanligt tal i sagorna för att beteckna en sammanhörande flock. För övrigt innehåller kapitlet sådana äventyr, som avse att roa små förstaklassister och genom vilka de första trådarna av intrigen i sagan börja spännas, nämligen gåsens bortrövande och hennes befrielse genom människoparveln samt Akkas hämnd. En pärla är den präktiga målningen av vårmorgonen med solens strålande uppgång. I en och annan lärares tanke är kapitlet måhända alltför långt i förhållande till det mått av naturkunskap det skänker barnen, nämligen inblick i en del av vildgässens och rävens levnadsvanor, ävensom till de bilder av landskapet, som tecknas. Men en liten stunds reflexion säger oss, att i Selma Lagerlöfs estetiska hushållningsplan, så att säga, ha ingått andra uppgifter för detta kapitel än blott undervisning. Det gäller för henne att inte låta händelserna komma för brådstörtat, utan att till en början skildra mera »på bredden». Bokens läsare måste småningom förberedas på den djärva planen att låta pojken fortsätta sin luftiga färd. Idén att följa med vildgässen på hela deras resa behövde tid för att slå rot i Tummetotts och Mårten gåskarls hjärnor. Och Nils förhållande till den senare måste komma in på ett annat spår, så att gemensam nöd och ömsesidig hjälp grundlade vänskap och sammanhållning i stället för den forna misstänksamheten å den ena sidan och retsamheten å den andra. Den sista avdelningen av kapitlet, Gåsleken, som skildrar hur gässen togo en kraftig hämnd på räven Smirre, därför att han hade förgripit sig på den ärevördiga Akka, har givit anledning till kritik. Äventyret är tydligen